Aftonbladet – 9 juli 1844, sida 1

ken lätt sak skiljsmessan var för mig; jag vill lära henne känna, hvilken hon hade stött ifrå! sig; jag ville — ja, möjligen var det något inow mig, som, utan att jag sjelf märkte det, ville gör: ett slutligt försök att smälta denna barm, som liknde snön, både till sin hvitbet och köld. Jag började min roll — ty något annat va det icke — förträffligt; jag talade om dagens små saker med en ledigbet, med en likgiltighet, son skulle hafva gjort ära åt sjelfva min medtäflare den fjäderlätta grefven; jag flög på sommarfogels vingar från det ena obetydliga föremålet till de andra, och min sköna sommarfogel flög med; hor tycktes mig nu vara i sitt rätta element — lul. ten; sylfnaturen var omisskännelig. Men det va tid att gå till saken: jag kastade upp min käpr i vädret, och tog den igen; under hvilken lek jag frågade — så likgiltigt, som om det vari fråga om en tur till Bellevue — Har ni inge slägtingar eller vänner i Amerika, min fröken?) — Hon fick stora ögon, och sade nej. — Nå ja såln fortfor jag; jag kunde annars fått det nöjet att medföra ett bref eller en helsning frår eder, i morgon reser jag dit. — Jag gaf henne ett oförmärkt ögonkast, för att se den oerhörda förändringen i hennes ansigte, som en sådar skräckpost skulle frambringa — ack! den ends jag märkte var förundran, hlandad med en svag tillsats af skadeglädje. — Ahl svarade den listiga, hvad är det, som beröfvar oss herr sekreterarens angenäma sällskap så oförmodedt?, — ,Tjensteförrättningar,, svarade jag med en dämpad barm öfver hennes katla min. Men nu var dock det sista bandet oss emellan afskuret; jag kunde öfvergifva henne, utan någon samvetsförebråelse Jag insåg klart, att hon för längesedan gifvit mig på båten, för att utspänna sina nät för grefven eller någon annan glittrande spyfluga; och alltsi — adiexu Coquelte! — Modren inkom i detsam ma; jag tog afsked af dem begge, med den full: komligaste fattning, och med ett sådant sinnes