Aftonbladet – 9 juli 1844, sida 1

EVA. NOVELL AE BLICHER. FRÅN DANSKAN. (Slut från gårdagsbl.) Begrafningen var förbi. Klockaren hade sjungit, och presten talat öfver gubbe och barn. DeTas gamla slägtingar i Wedbeck hade fått en penningeförsträckning, som betryggade dem för nöd på deras ålderdom. Min lilla fosterdotter hade tagit afsked af dem, af sin fädernehydda och af alla sina anhörigas grafvar. Hon satt bredvid mig i vagnen, iklädd nya sorgkläder — gret, när hon tänkte på sina föräldrar och syskon — smålog, när hon såg på sin snyzga kjol och de stora bandrosorna: det lätta barnasinnet segrar i det tolfte året lätt öfver alla sorger. — Vi ankommo till Min svågers gård. — Här, sade jag till honom och hans hustru, öfverlemnar jag åt eder en liten varelse, som hvarken her far eller mor, eller syster eller bror — jag hoppas att ni skall få glädje af henne.v — Ett vackert barn! hviskade min syster; vi skola göra vårt bästa med henne.n — Hon tog henne i sina armar, och gaf henne en moderlig välkomstkyss. Min svåger kysste hennes höga, öppna panna, och lade en välsignande fadershand på hennes hufvud. — Dagen derpå for jag tillbaka — flickan gret, och kunde knappt slita sig ur min famn. Då jag återkom till Köpenhamn, gjordes mig ett tillbud, som i min nuvarande sinnesförfattning var mig högst välkommet. Man skulle nemligen företaga en revision i en af våra kolonier, och nan hade föreslagit mig att föra protokollerna. Jag begagnade mig med giödje af detta tillfälle, alt få lemna ett ställe, der jag var alltför nära intill en skönhet, som jag förr kunde upphöra att högakta, än att älska. — Likväl ville jag ännu en gång se denna bjertlösa varelse: jag ville säga henne mitt farväl — hvarföre? det visste jag knappt sjelf, ty hjertat var ännu upproriskt emot det segrande förståndet; jag ville visa henne hvil