Aftonbladet – 9 juli 1844, sida 1

lugn, att jag, i stället för att återvända till Köpenhamn, vandrade af norrut, och stadnade först, då strandqvarnens sorl uppväckte mig ur mitt stilla själslugn. Jag hvisslade en skottsk melodi, vände om, och stod efier en timmas förlopp utanför en trädgård, som jag ej visste hvem den tillhörde, förrän jag genom bäcken såg Laura och hennes moder. Den förstnämnda satt på en bänk, med ögonen nedslagna, och afplockade, ett för ett, bl.den på en ros Den andra stod och såg på henne med en forskande uppsyn. — ,Men sekreteraren älskar dig ju alls inte, barn!y sade hon. — Det vet jag bättre, mamma! svarade Laura, och ett par tårar tillrade utför hennes kinder; och, fortfor hon, bortkastande blomstjelken, om grefven nu ej menar allvarsamt, så är det eder skull, att jag har förkastat en mindre lysande, men säkrare lycka. — Py-h! utblåste mamma, svängde sig om, satte näsan i vädret och gick, — Dottren uppreste sig och följde henne med långsamma och afmätta steg. — Py-hl upprepade jag, när de voro borta; nu är alltsammans klart; dessa ord hafva förklarat mig hela sammanhanget: hon tycker väl om mig, men hon håller likväl mer af grefvenamnet; känslolös är hon icke, men fåfängan har öfverväldet hos henne — nej! sköna Laura! vi två blefvo ej skapta för hvarandra — Jag fick mu småningom ett allt större och större herravälde öfver min första olyckliga lidelse, och snart blel jag — på några ömma miner när — åter den muntre och lefnadsglade Wilhelm. Jag reste. — Men jag vill förskona dig från beskrilnipgen af min resa, och mitt vistande i Westindien, som förlängdes af orsaker, som ej kupna intressera dig, vida öfver min förväntan. Jag vill hoppa öfver en tidsrymd af fyra år, eftersom ingenting derunder ti!ldrog sig, som på något sält kan sältas i förbindelse med den här gräsbänken, och fullfölja den afbrutna berättelsen med min hemkomst till fådernestandet,