Aftonbladet – 8 juli 1844, sida 2

707 -HF Saar AH nee nan sjöng. Jag blef mer än nyfiken, och tittade senom häcken — hvad såg jag der? Ett helt sällskap af unga herrar och damer och midt ibland lem min herr grefve sittande på en bänk, väl nära intill min söta Laura: ban svängde i luften en liten rottingskäpp med guldknapp, och hviskade då och då rätt förtroligt till henne; hon småloz, skrättade och ritade med parasollen i sanden — jal det var otvifvelaktigt att hon längtade förskröckligt efter mig! himmell hur blef jag nu til! mods! mitt hjerta bultade i bröstet. Lättsinniga flickslinka — tänkte jag — skynda då emot ditt öde! men tänk aldrig på att förena det med mitt! Jag vände i fyrsprång om igen; min käpp slog af hufvudet på alla de blommor som stodo i min väg; och hade den varit em bössa, skulle jag skjutit på alla de lärkor och hämplingar, som sjöngo omkring mig. Jag hade återigen kommit hit, och ämnade mig just till fiskarenshydda, när jag fick ögonen på min lilla flicka, som satt här ensam med en kruka bredvid sig. Så snart hon fick se mig utbrast hon i gråt, uppreste sig och gick emot mig, kysste min hand och vätte den med sina tårar — hon såg blek och affallen ut. Hvad?, sade jag, hur är det med dig mitt barn? hvad fattas dig? hvad är din lilla bror ? Hans är dödy svarade bon och gret bittert. Ar han det?, gade jag, och ban var ju frisk och rask när jag såg honom sist?, mJal svarade hon; men ban blef straxt derpå sjuk och dog; ban pratade om er allra sist, och frågade efter den främmande berrn med kringlorne. Tårarne stodo mig i ögonen. ,Hvad har du der? frågade jag, pekande på krukan. Mjölk åt farfar, svarade bon, shan är också sjuk. ,Herre Gud! suckade jag, då skall vi gå och se om bonom. Hon gick bort efter krukan; jag såg att den var för tung för benne, och tog den jelf. Jag vill bära den åt di , svarade jag. Hon smålog genom tårarne, och torkade sina ögon med båret; hon hade in