Aftonbladet – 8 juli 1844, sida 1

ful!o upprätta min försummelse; köp bröd åt din brori, sade jag åt flickan; jag skall i dag eller i morgon komma till din farfar. Tårar tillrade utför hennes kinder; hon kunde ej säga något, utan tog den lilla på armen och skyndade sig framåt gatan. Barnet såg sig tillbaka öfver bennes skuldror, och sträckte sig efter mig oeh gret. Laura lekte med sin parasoll, och frågade miz, seende åt det andra hållet: ;amla. bekantskaper, herr sekreterare!, — Åh ja, min frökenl svarade jag; men inga, som jag behöfver skämmas för; jag har några gånger gifvit dessa fattiga barn litet; derföre känna de igen mig — deras tillstånd är verkligen värdt medlidande., Fröken vände sig hastigt om, och sade ömt: medlidande är en himmelsk åygd. Orden voro söta nog; men jag tyckte att tonen ej var den rätta — jag blet alldeles förstämd — jag tror nästan att jag gjorde en bugning för komplimangev. Jag bjöd henne åter min arm; vi återvände hem. Der träffade vi grefven. Hans glada lyane hade en alldeles motsatt verkan på vår sinnesstämning; Laura blef munter, mena jag sorgsen; hon skrattade, jag suckade och svarade dem osammanhängande eller förvändt, hvar gång de vände sitt tal till mig. Stridiga känslor kämpade i mitt bröst; jag fruktade, att jag ej skulle kunna beherrska dem, och gjorde — det som under dylika omständigheter visserligen var det bästa — jag rekommenderade mig. På hemvägen gjorde jag mig de allvarsammaste frågor om den sköna Lauras karakter; och till stor bedröfvelse för mitt älskande hjerta kunde förståndet ej annat än besvara dem högst otill