Aftonbladet – 8 juli 1844, sida 1

men Gud bar velat annorlunda. Han var mitt enda barn — hans mor är död för många år sedan — han blef en dugtig fiskare, och gifte sig jung med en dugtig flicka härifrån Wedbeck. De hade fem barn, af hvilka blott dessa två äro vid lif. För halftannat år sedan blef det sjukt här i huset; de tre medlersta dogo, jemte modren. I fjol blef min son qvar på sjön med både jollen och näten. Jag är nu för gammal att hålla på med fiskets jag har också brist på redskaper; derföre måste jag förtjena brödet åt oss alla — så dåligt och knappt det är — med att pyssla deruppe i e rike grosshandlarnes trädgård. Kära herre! jag vill gerna gräfva; men Jag skäms för att tigga, och ändå ser jag snart ingen annan utväg — ack! jag får väl hvad jag behöfver, min tid är väl snart förbi; men dessa omyndiga stackare, — här tillrade två tårar från hans djupt liggande ögon. — phvad skall det blifva af dem? Min sonhustrus föräldrar äro lika så fattiga som Jag, och några andra slägtingar hafva vi icke. — Herre Gud! det vore svårt, om de skulle födas af sOcknen, och då skiljas från hvarandra Han lade sin magra, darrande hand på flickans hufvud, och stirrade bekymmersamt på det slumrande barnet. — J skolen icke åtskiljas; J skolen alla tre vara tillsammans, så länge Gud vill, sade jag. Jag skall sörja så för er, gode gamle man! att ni kan vara lugn både för er sjelf och edra barnabarn; ag vet en god tjenst åt er, hos en min vän här ute på landet, der ni hvarken behöfver gräfva ller tigga, utan endast, så långt krafterna medifva, skall bjelpa till i parkerna och med fisket en liten sjö invid gården., — Gud välsigne er, ära herre, både här i tiden och i evigheten !y