Aftonbladet – 6 juli 1844, sida 2

jag i detsamma blir varse en menniska, som stå bredvid mig, med händerna i sidan och ser stinn på mig — Jag ser på honom igen. Han säge intet ord, utan betraktar mig endast med sin ge nomborrande blick; jag blir en smula orolig: i fruktar stt det torde vara författaren till den ar tikel, jag ej bade ro att gesomiläsa, och han nu läse mina tankar. Då utropar han, uader det han all vid förbifver i den beskrifna stäl ningen, half ömt, balit törebrående, ett lånat Pehr! — mit förnamn — ban kände mig alltså, var kanske e) gammal vän — jag skärpte mina ögon — jaj tyckte, att jag hade sett honom förr, men hva och när, det kunde jog ej minnas; jag satt qva och tes. Pebrl, återtog han i ännu ömmar ton, och räckte mig SP högra hand. Jag rest mig upp och började Jeta i mitt minnes förråda kammare — nej. jag kändes ej vid hocom — lång samt och tviflande räckte jag bonom handen, oc ärnade fråga — då ban förtretad och stampand i golfvet för tredje gången utropade Pehr då !ö f— Nu föll slöjan, om hittills hade betäck min kära Wilhelms vänlica ansigte; det framträd de för mig, ofördunkladt af tidens skugga. Vi satte oss vis 4 vis och pratade oss in fordna dagars händelser. Men, afbröt han slut ligen, ,vi :lämu a rent af det närvarande iör de förflutna. Hur kar du det vu Pebi? Du ser mig mager, så philosofisk el!er poetisk ut; hvilke bana har du valt? hvad är du? Nu för tide ljusstöparen, svarade jag, och du?, En Jyckli mann, och tvenne tårar framträngde liksom vittne: i hans klara ögon, soch på köpet kunglig embets men, justitieråd, i goda omständigheter, ägare a ett lustställe på landet, af tre vackra barn, och