Aftonbladet – 6 juli 1844, sida 2

rn kanta; utan emedan jag tyckte att det här var så familiört, så otvunget och gladt. (Man gaf en Vaudevi!le, deri teatern föreställde en gata.) Parterren var fuil. Derifrån tilltalade åskådarne emellanåt de spelande, gjorde sina anmärkningar och extemporerade, och uppbjelpte så genom e3n3 infall författarens andliga fattigdom. Tilt och med personer, som ej hörde till skådespelarne, uppträdde och gåfvo någon scen derjemte. (Somliga igenkände jag straxt, och hvilka de andre voro förklarade mig min tjenstaktige granne.) Kotteligen: det hela var någonting så hvardagligt, så komfortablet, så underhållande, så hänsigstlöst, att jag slutligen rent af glömde att jag såg en komedi. I:lusionerna drefs till det yttersta. Jag kunde ej återhålla mitt bifall. En gammal knarr, som satt framför mig, frågade när akten var slut: bvilken applåderar ni, min herre? författaren eller skådespe:arne? Jag tänkte mig före och svarade: de sednare. ,Deri gör ni rätt,, sade han, ty de spela i sanning ypperligt, och ådagalägga en sann skapande kraft, emedan de göra någonting af ingenting; men det är bedröfligt att se dem förspilla sina talenter på en sådan smörja, och jag undrar på att de ej för länge seden blifvit ledsna vid detta väsen eller oväsen, som i sanning är vida under deras konstnärsvärdighet. Ack, min ferre, kom hit i morgon. Min hemväg gick förbi Pedrins — j:g måste göra mig bekant med den periodiska pressen. Det som först föll mig i ögonen var ett mycket lärdt och mycket myndigt försvar för den nuvarande teatersmaken; mig ville det icke smaka. Jag lade derföre denna afbandling ifrån mig och uträckte just armen efter ett annat blad, när