Aftonbladet – 5 juli 1844, sida 2

Maria, ni vill dömråa mig! — Ni vill hugga af mig hufvudet! — Men jag förtjenar det! Ja, jag bekänner mig skyldig. Er Ludvig är hos er, sansa er,, sade ynglingen, från hvars panna likaledes svettdroppar tillrade, och hvars hjerta var nära att brista af vemod. Gå till-sängs; jag hemtar i ögonblicket en läkare, en åderlåtning skall göra er godt.n Aderlåtning? blod? ropade Doloroso. vBlod! ja, j2, du har rätt: — blod måste flyta! Ha, ha, ha, ha! heter det ej: blod för blod? Hastigt drog han fram en låda i sin byrå och tog något derur, som han gömde i hånden, i det han listigt småskrattade för sig sjelf. Då Ludvig såg, att Doloroso ej kunde lugnas genom vänliga ord, tilltalade han honom sträng! och befallde honom zenast gå till sängs. Gubben föll nu på knä. Jag är beredd att dö,, sade han; jag har förtjent det, döda mig; men sä mig först, att jag är odödlig! O, blott häror bönfallar jag! Icke sannt, jag är odödlig? Dolo roso skall fortfara att lefva i sina verk, är det e så? — Ack, jag är en martyrl Ludvig upplyfte honom. Ja, dyre lärare oc! vän, sade han, pni är odödlig, och ännu skal ni länge vandra härnere vid vänskapens och del barnsliga kärlekens arm; ni skall ännu upplefv mången triumf såsom konstoär. Sorgens tid skal gå förbi. Vi skola alla åter blifva lyckliga Blifva lyckliga?, genmiälde Doloroso. Nej jag måste nu dö. Den grå budbärarn har kalla mig! Blod för blod! Jag kan ej lefva mer, qvale är för grufligt: ingen känner, hvad som förtär mig! pHvad är det då som så marterar er? frågad Ludvig; utgjut er klagan vid vänskapens barm måhända kan jag trösta er. Tala, min dyre vän! Doloroso såg några sekunder stilla och efter tänksamt på ynglingen; sedan log han åter van vettigt för sig sjelf. Plötsligt fattade han Ludvi om hufvudet, böjde sin mun till ynglingens ör och rörde läpparna, som om han talade, Tala, min vördade vän, upprepade Ludvi ! med mild, öfvertalande röst.