Aftonbladet – 5 juli 1844, sida 2

Jag är, begynte nu Doloroso sagta, njag är ... . Jag är — upprepade Ludvig med spänd väntan. Då skällde gubbens händer krampaktigt, hans röst arbetade häftigt, och med en ton, som skar senom ben och märg, skrek han plötsligt: Jag är Mozarts mördarel I samma ögonblick störtade kapellmästarn, utan utt Ludvig kunde hindra det, med utomordentlig snabbhet in i sidorummet och riglade dörren efer sig. Med fasa hade ynglingen blifvit varse, att Doloroso höll en blank rakknif i handen. Han skyndade genast efter honom; men: dörren motstod hvarje ansträngning. Han bad, han besvor: derinne svarade blott ett hest skratt. Sedan hörde han en suck, åtföljd af ett buller; som om något tungt fallit till golfvet, och derefter ett svagt. rosslande, som räckte en sekund. En blodstrimma framträngde öfver tröskeln. Ludvig föll i en svår sjukdom. Tjugu år hafva sedan förflutit, och ännu vet man ej med någon visshet, hvad som blifvit af Riancourt och Constance. För några år sedan berättade de Franska tidningarna, att en farlig äfventyrare, som påstod sig hafva stått i Florentinsk tjenst och hvilken man redan länge spanat efter på spelbusen, blifvit dömd till galererna och redan afförd. En berömd sångerska, som ännu rastlöst genömreser Europa, vill någon hafva igenkänt för Constance. Strax efter den sorgliga katastrofen . fann man ett testamente af Raymond, i hvilket Ludvig. hade blifvit insatt till hans eada arfvinge. Då ynglingen tillfrisknat, företog han en lång resa. Man har aldrig sedan bört någon musikalisk ton af honom. SLUT. EEE — De memoirer.sem aflidne J. Laffitte efterlemnat och hvilka, såsom man tror, väcka många bekymmer hos hofvet i Tuilerierna,. komma att förorsaka. en process. Enkan efter Laffitte vägrar att:utlemna dem till sin måg, prinsen af Moskwa. De förblifva under tiden förseglade.