Aftonbladet – 5 juli 1844, sida 1

dröfliga misstag, hvilka helt och hållet tillintetgiort den ringa hapdel som landet haft. Den moriska förvgltatsten befinner sig derföre icke i något blomstrande tillstånd, och då denna så väl som trots någon vesterländsk regering håler sin vishet för ofelbar, så kommer det väl svårligen alt bli annorlunda. Marocko håller, såsom sagdt är, ingen .stor militärmakt; så fanatisk kejsaren är, bekymrar det honom i bans afstängda läge icke mycket, om -på andra sidan Atlas, islamisv ; och handelsväsendet af en lång rad bemen står eller faller. Deyens af Algier fall väckte hverken glädje eller bekymmer hos honom. Under sådana omständigheter kucna aldrig fransmännen få en mera barmlös granne, än Marocko. Handeisvaror från Leeds och Birmingham, sedan länge vanda att finna sin väg till Norra Afrika, och uteslutna från fransmännens Algiriska besittningar, komma utan tvifvel öfver Gibraltar och Tanger in i Marocko, och derifrån till och med tili det inre af Algierien; om Frankrike ville taga denna omständighet till skäl för ett krig med Marocko, så skulle detta likna Napoleons tilltag, då han ville förbjuda Ryssland att mot Brittiska manufakturvaror utbyta sin talg och hampa. I trots af den marockanska sultanens fredsama natur, kunna de fanatiska bergsstammarna i hans rike resa sig tull ett heligt krig för Abd-el-Kader och tvinga kejsaren att understödja det. Vi skulle betrakta denna bändelse såsom ytterst mealig. Lord Nelson förklarade Marockos oberoende och vänskap nödvändig för Euogland i bändeise afett sjökrig. Det är också just den för Engelsmännen nyttigaste del af Marocko, som Fransmännen, i händelse af krig, ofelbart skola eröfra. De skola väl svårligen iniåta sig i ett svårt och kostsamt fälttåg mot bergstammarne, men deremot skola de breda ut sig på kusten, och låta sina fanor svaja från Bona ända till At!antiska hafvet. De yttre hamnarne och landsträckorne vid stranden af Medelhafvet hafva ofta, på längre eller kortare tid, blifvit Marockanerne frånryckta af de kristna makterna, men denna förlust har icke bekymrat Morerae på andra sidan Atlas. För England deremot skulle en dylik förlust, såväl i politiskt som kommercielt hänseende, vara af så allvarsam art, att det för närvarande icke vore klokt att orda derom. Fransmännen sända redan ut en flotta, och för att undvika anledning till en ny tvist med 0ss, är denna flotta bestämd till att blockera Rabal och andra hamnar på Atlantiska kusten; den Marockanska bandeln, och isynnerbet ullexporten, som för icke lång tid sedan blomstrade, bar imedlertid så förminskat sig, att en blockad måste vara mindre verksam än förr. — — Vi vilja dock hoppas, att det heliga kriget endast är en parlamentsmanöver af marskalken Soult, för att aflocka nya anslag af de hedervärda deputerade, bvilka aldrig varit böjda att kasta ut penningar i öknen.n Ett ministerielt engelskt blad afstyrker, under form af att ogilla kejsarens i Marocko förfarande, den franska regeringen ifrån krig med denna makt. Kejsaren al Marocko,, säger Morning Herald, phar, såsom det synes, fattat det beslutet, att förklara ett religionskrig emot de 70,000 otrogna Fransmän, som militäriskt besatt Algirien. Genom förkunnandet af ett sådant korståg ifrån minareterna kommer kejsar Muley Abderbaman att taga England ur den villomening, hvari det hittills varit, alt denne kejsare i insigt och förutseende var en sina företrädare mycket öfverlägsen furste; ty om han än skulle derigenorm kunpna hoppas visa sig såsom en god muselman, så bevisar han likväl, att han är en oförsigtig mopark, vtan förmåga af öfverläggning. Det anseende, som han hittills åtnjutit i England, grundades hufvudsaknigen på den neutralitet, han visat i striden emellan Fransmännen och Abd-el-Kader, bvilket mera bidrog till betryggandet af hans område, än heia Atlasberget, så lönge han bibeböll systemet och gaf England en rättvis grund att vara verksam för upprätthållandet af hans oberoende. Om ock denna neutralitet icke kunde helt och hållet skydda honom emot gro!va budskap från Frankrikes diplomatiska agenter, så bade han iikväl under 14 år ieke haft att klaga öfver, att Fransmännen infaliit på hans gebit eller ens kämpat nära hans gräns, eller der utöfvat fiendtligbeter. Att kejsaren således nu, sedan fcanska kriosocakten fått fast fot i Algirien, sedan Abdel-Haders rioakt fallit till sin lägsta ståndpunkt, och sedan Frensmännens fördrifvande ur Norra Afrika bifvit en tilldregelse, för hvilkens förhindrande Frankvike numera måste offra lika mycket folk och penningar, som Europas eröfring en gång kustade det under Napoleon — att keisaren under sådana förhållanden, utan avledning, förklarar ett religionskrig emot: Frankrike, det liknar en inbjudning åt Fracsmännea att infalla på hans gebit, blockera hans kuster, kanske intaga Tetuan, Tanger, Megador. samt utvidga deras eröfring så långt, att Atlas bergsrygg blifver deras, icke längre hans, skydd. Ett:sådant onödigt: och oklokt krig måste beröfva honom hela Europas sympathi, göra all bemedling för honom å Englands sida omöjlig och framkalla kändelser, hvilka de kristna makterna eljest haft intresse af att förhindra, nemligen utvidgningen af franska herraväldet i Afrika, samt den deraf härledda rubbningen. af jemvigten i Medelhatvet. För