Aftonbladet – 4 juli 1844, sida 3

Om Landshöfdinge-embetena. Det är en klagan, som höres ofta i landsorterne, och icke sällan med mycket skäl, att göromålens gång vid landskanslierne och landskontoren är trög. och långsam, samt-att i allmänbet detta förhållande. visar sig tydligast; när vidlyftigare mål der skola afgöras. Och huru skulle det kunna vara annorlunda, med våra nuvarande inrättningar. Af årsredogörelserne finner man, att till Jandskanslierne dagligen inkomma 40, på sina ställen 20 och 30 lagsökningsmål, och att vid hvardera af dessa expeditioner i öfrigt förekomma 10, 43 och än flera mål till daglig. handläggning, öfver hufvud taget. Nu. förestås dessa afdelniogar af hvar sin chef, som, : för att hafva reda på förhållanderne, oundvikligen måste om hvarje mål taga speciell kännedom, äfven om de låta besörja sjelfva expedierandet af brefven och utslagen genom andra personer. Och de fleste af de mål, som vid landshöfdingeembetena förekomma, äro derjemte af natur att genast — ofta samma dag de inkomma — behöfva handläggas, samt att längre rådrum. än på sin höjd öfver en postdag sällan kan ifrågakomma. När man dertill känner, att tiden är upptagen för desse embetsmän på de flesta ställen fyra, fem dagar i veckan, och stundom än mera, med ankommande och afgående poster, dervid embetet måste sammanträda till ett slags session, samt att föredragningarne måste af samma personer verkställas, och derjemte, att dessa förhållanden fortfara oförändrade året igenom, utan. minsta afbrott, derest icke sjukdom mellankommer, så kan väl ingen undra: om längre tid stundom åtgår för ett grundligare studium af mera invecklade mål, der det är ousdgängligen nödvändigt att i ett sammanhang läsa alla de vexlade skrifterna. Frågan är nu huruvida icke något skulle kunna göras, för att bereda dessa chefer någon mera tid att sysselsätta sig med de större målen, heldst desse oftast äro de för parterne vigtigaste. Ett förslag skulle insändaren i detta fall vilja framkasta, utan anspråk likväl, att deruti hafva framställt det mest ändamålsenliga. Det vore, att då landsböfdingeembetena nu bestå af två afdelningar, de i stället kunde organiseras till tre. Vid den tredje skulle då förekomma alla sådane knranta mål, som blott och bart fordrade expedition, utan att någon domsrätt eller undersökning i bandlingar dervid ifrågakomme, såsom fortskaffande af kallelser, delgifvande af utslag, uttagande af utskylder och böter (eller de så kallade handräckningarne), expedierande af kungörelser från andra län och enskilde personer, förordnanden af allmänna ombud, expedierande af marcheoch transport-router i enlighet med inkomne försl:g, insamlande och öfversändande af uppgifter och räkningar, hvilka, när något generelt för linet på grund deraf borde upprättas, sedermera skulle öfverlernas till kansliet eller kontoret, utdelning af belöningar, medaljer, skrifter, författningar och kungörelser, m. m. dylikt. Denna afdelning skulle då kunna få namn af kommissionseller expeditionsafdelningen eller dylikt, och skulle insändarens mening få gälla, så borde på denna afdelning först upptagas alla inkommande handlingar, med undantag måhända af lagsökningsärender, samt de mål, som tillhörde de öfrige afdelningarne, ifrån denna till dem öfverlemnas. Man behöfver icke frukta, att genom denna fördelning alltför mycket minska de öfrige afdelningarnes göromål; en blick på numerären för året visar att här finns att taga af. Vid de båda andra afdelningarne skulle härigenom den fördel vinnas, att cheferne, som: behöfva egna sin tid åt allvarsammare sysselsättningar, sluppe splittra(spinka sönder)) tiden genom dessa små bestyr, till hvilka ingen annan egenskap fordras in blott och bart skycdsamhet. Största svårigheten vid tillvägabringandet häraf — förutsatt att behofvet vore insedt och sättet godkändt — blefve naturligtvis lönerne; ty här erfordrades minst för en chef, en notarie och två renskrifvare, 1500 rdr, 500 rdr och 600 rår, tillsammans 2600 rdr vid hvarje landshöfdingesäte, eller för hela riket omkring hundratusen riksdaler riksgälds, hvaremot då måhända kunde umbäras en eljest oundviklig förhöjning i de mer än 100 år gamla lönerne å: nuvarande tjenstemannapersonalen. Visst är imedlertid, att kunde en dylik eller annan förändring, som ledde till samma mål, tillvägabringas, så skulle en betydlig vinst inom hvarje län uppkomma genom göromålens skyndsammare gång, och måhända även genom det noggrannare sätt, hvarpå de sedermera kunde bebandlas. ; Fiat Justitia.