Aftonbladet – 4 juli 1844, sida 2

Gud bevars! är han då banemannen?p Vidare, vidarelb Då jag träffade på den gode herr Raymond, som gilvit mig så mången vacker drickspenving, skrek jag till af skräck och bedröfvelse. Hjelp, mördare! ropade jag at alla krafter: En bonde ute på fältet hörde mig och skyndade till trädgården. Han berättade, att ban för ett par timmar sedan sett mamsell fara bort i en resvagn. Vi tylte upp den döda och buru bonom in i lilla trädgårdsbyggningen. Men det var för sent. Jag tordes först inte. tala om något för den sjuka berrn; men pigan gjorde i ångsten allarm och skrek åt honom genom nyckelhålet... uh! — jag står inte ut längrel, .;Vidare, vidare, jag besvär dig!o Bara ett ögonblick! Vi äro straxt vid porten! — Uffl, sVidare, vidarel Ja, Susanna skrek genom nyckelhålet: låt upp, berr kapellmästare, mamsell Constance är borta och herr Raymond ha de slagit ihjel. Då låste herr kepellmästaren upp, grät och bad, att vi inte skulle berätta något för honom. Det varför ynkligt. Och nu rusade jag åter ut i trädgården och Susanna efter doktorn; men allt var förjälfves. ; Stora tårar rullade utför ynglingens kinder. De stodo omsider utanför villan, som var omsvifven af polisbetjening och nyfiken pöbel. Han ilade till trädgården. Hvem skildrar hans känslor, då han ,knäböjde vid den knappt återfunna fadrens lik? — MHan: skickade genast till Rian-: eourts boning. Man sade der, att grefven rest bort. Detta ökade hans misstanke och hen försumrade ej att anlita de tillstädesvarande öfverhetspersonerna. Det var påtegligt, att Riancourt hade mördat bans far och flytt med Constance. Moan vidtog nödige åtgäder, för att ertappa begge två. i i ) (Slutet. följer.)