Aftonbladet – 4 juli 1844, sida 2

jenare med ångestfull uppsyn basta gatan uppföre. Ludvig gick ängslig emot honom. ,Åck, att jag måste upplefva dettal, klagade den trogne subben, hvilken olycka! Hr Raymond ligger ibjelstucken hos oss i trädgården, mamsell Constance är ingenstädes att finna, och min goda herre har förlorat förståndet! Ludvig kände sina knän darra. Store Gud! var det enda ljud, han förmådde frambringa. Han tog sin. hatt och störtade ur huset. Dolorosos tjenare följde honom så fort han förmådde. ,Berätta, gubbel, ropade Ludvig är dtligen med qväfd röst. vAck, du gode Gud, hvad skall jag säga? genmäide tjenaren. Jazg var bos herr kapellmästaren, som mådde mycket illa, i förmaket; ty han bade låst sig ione och talade en hop orediga saker, och mamsell Constance var med herr grefven i trädgården ... Med Riancourt — ha, den uslingeni Ja, med herr grefve Riancourt, och då kom berr Raymond och ville in till min herre; men denne släppte inte in honom, och nu gick han i trädgårdenp. Store Gud! och der har den uslingen Riancourt stuckit honom, inte sannt?, Det vet jag inte; jag måste stadna hos min sjuka berre, och han öppnade inte dörren för någon. Då tiden att äta middag var inne, kom pigan och bad mig gå efter mamsell i trädgården; men der var allt tyst, och hvarken någon matasell, eller någon herr grefve, eller någon herr Raymond stod att fiona. — Ack Gud, herr Raymond fann jag visserligen till slut, men han var död; stendöd iåg han på jorden mellan buskarna och hade en värja i banden — men — uff! — jag kan inte tsla mer — Bi springer för forti pöstade den gamle, andtruten. O, han har blifvit ett offer för sin kärlek till mig! Det är klart. Och den gudlösa mördaren — Riancourt — han är väl fängslad — ja?