och oriktigt, att kommittenterne sökte lemna in— struktion åt sina ombud; att man till och med hörde bot om åtalx, o. s. v. Det vore rätt artigt, om Biet bebagade specielt uppgifva såväl hvar nyssnämnde händelse inträffadt och hvilken smygande riksdagsfråga den angick, som sjelfva Oopinionsyttringens beskaffenhet, det nummer af Aftonbladet, hvari fördömelsen uttalades och ordalagen, ty vi äre icke i stånd att nu få reda derpå. Vi vete likväl, att Aftonbladet alltid förklarat sig emot rältigheten för kommittenterna att efter valet binda sina fullmäktige vid speciella och detaljerade instruktioner, som kunna betaga de sednare deras fria öfverläggnings och beslutanderätt, hvilket likväl ingalunda hindrar de väljande att yttra sin tanka öfver stora och vigtiga samhällsfrågor. Och idetta bänseende torde det blifva svårt att visa att Aftonbladet begått någon inkonseqvens. För öfrigt är det märkligt, att insändaren af Biets artikel i Biet ser en sanningens och upplysningens seger deri, om representationsreformen skulle falla.