för mitt arbete, att så fort som roöjligt öppna dina ögon. Hvad musiken beträffsr, hoppas jag att milt verk är fulländadt. Men ännu fjettrar dig en ovärdig kärlek. Det skulle varit mig lätt, att fria för dig, att förklara dig för min son, att gifva er mer än det nödvändiga; men jag föredrog att först pröfva dig och Constance. En förening med henne skulle bli din olycka. Du måste afsäga dig hennel, O, min fars, sade Ludvig, ,beröfva mig ännu icke allt hopp. Jag fogar mig efter alla edra önskniogar och befallningar; men Constance är säkert ädel och god; 0, pröfva henne Jängre, döm icke för hårdt, jag bönfaller derom. Hon bar ju tillstått, att hon älskar mig. Sannt är, att jag älskar hecne mera än hon mig; ty nu, när hon 2nser mig för bjelplös och fattig, når bon ännu vredgas öfver det obehag, som mot min vilja vederfarits henne, nu sluter hon sig till RiancourtSäg henne, att ni är min far, alt ni eger medel att förera oss, aflägsna Riancourt och mir lycka är gjord. Fadren varnade, sonen bad; Raymond förmådde till slut icke göra motstånd längre. Nå, välan då, obetänksarime, sade han, så vill jag göra sista försöket. Jeg tilstår för dig. att jag har förboppning om att kunna aflägsna Riancourt. Jag skall säga bense, buru nära du står ull mitt hjerta. Scenen tyckes hon ej mer vilja beizåde. Det vore redan ett steg. Men af dig fordrar tag ditt hedersord, att, om det också lyckas m:g åter göra herne dig bevågen, du med mig anträder en resa och på ett år icke ser Constance. Älskar du henne ännu, när vi komma tillbaka, och äro vi öfvertygade, att äfven hon verkligen älskar dig, så vill jag icke längre lägga nigot hinder ; vägen ör er, uten bedja Gud, att ban låter er förening lända till begges er lycka.n Ynglingen förklarade sig nöjd bärmed;.men Raymond tänkte med en faders försigtighet: den som vinner tiden, vinner allt. — (Forts. följer.)