Rosalies fader hade dött; min svåger begaf sig till Ryssland, der man erbudit hosom en ganska fördelaktig plats. Jag bekänner hela min skuld: det var mig kärt att veta mig fri från alla band. Med undantag af en morbror, som bodde i en annan del af Tyskland, hade jag inga slägtingar; äfven Rosalie stod ensam. För att behaga mig, sökte din mor att allt mera uppöfva sin sångartalang, den var icke längre tillräcklig för mig. Jag införde i mitt hus konstnärer, gaf stora :soir6er och besökte hvarje opera, hvarje konsert. Rosalie kände snart all trefnad fly för denna oreda; hon längtade efter Juan och detta misshagade mig. De fjettrar jag pålagt mig genom mitt äktenskap, började kännas tunga och jag längtade efter frihet. Vid denna tid lärde jag känna Caroline, primadonnan vid teatern, hvilken genom skönhet och fulländad kunst förtjuste alla män. Jag gaf en soiree, hvarull äfven !hon var bjuden. Rosalie sjöng och väckte förtjusning ; men strax derefter sjöng Caroline och uppväckte i mitt bjerta obeskrifliga och oemotståndliga känslor. Det var förbi med vår hbusliga lycka; musiten bestraffade mig för min entusiasm. Rosalie märkte min köld och drog sig kränkt tillbaka. Jag kastade mig i en hvirfvel af nöjen. Min förmögenhet förrann, synnerligast som min far elterlemnat betydliga skulder. Mitt beständiga umgänge med sångare och sångerskor, med resande konstnärer iallmönhet, väckte hos mig den mest glödande längtan att få se verlden och, såsom en fri man, kunna lefva helt och hållet för konsten. Min närvarande ställning var mig en vämjelse. Caroline ensam fjettrade mig ännu vid hufvudstaden; hon älskade mig, jag henne. En dag förklarade hon mig, att