Aftonbladet – 1 juli 1844, sida 3

så har hvar och en också blott hopp, att efter åratal, då hela cirkeln blifvit genomlupen, åter en gång komma i turen. Jag talar här naturligtvis om större musikverk. Smärre kompositioner gå, af andra orsaker, vida förr under. — Hvad skulle de gamla ärevördiga tonsättarne från förra årbundradet säga, om de uppstodo från de döda? De, som i from ingilvelse, trodde sig skrilfva för evigheten, äro till största deien knappast kända till namaet eas al musikkännare! Men har Raphaels för fyra sekier sedan målade Madonna blifvit en antiqvitet? Äro Shakespeare, Dante, Calderon, Cervantes 0. s. vautiqviteter? Stråla icke alla måleriets och diktens konstverk, ja till och med de tusenåriga Egyptiska pyramiderna och klissikens skulptur i evig ungdom. O, bedröfliga konst, hur är det möjligt, att en förnufÄr sannt, du fördrifver tiden på elt angenämt sätt, nu kommer den glädtiga att dansa. Det är ändock något. Men Paj2zzo muntrar ossäfven med sina upptåg, och när han afträdt från scenen, är ban glömd. Musiken hör alltså till samma kategori. Förträffligt! ...... Man söger vä, att musiken tröstar den sorgsna. Men en så sinlig och luftig tröst är ej mycket bevändt med. Aublieken af naturen och religiösa betraktelser trösta verksamroare. Man söger vidare, att musiken är himmelens språk och att den upplyiter menniskorna till sijernoraa! Dessa äro yttranden af en sjuklig sentimentalitet. Toner och akorder, som ej engång förmå ullrycka, hvad det ofullkomligaste menskliga språk uttrycker, äro aldrig något himlaspråk. (Forts. följer.) ,g