musiken blifvit upplyftad till en djupsinnig vetenskap., Redan i femtonde seklet har detta varit hindelsen i Italien och Frankrike,, genmälde Raimond. ,Visserligen trodde man sig då hafva uttömt allt, och likväl var det icke så. Hvarföre skall man antaga, att detta sedermera lyckats? — Men nu har jag er der, hvarest jag lättast kan bekämpa er. Hur lågt på den musikaliska insigtens stege stå ej de konstdomare, som i en komposition alltid se först och främst på den vetenskapliga bebandlingen och öfverallt tadla de ortografiska . felen! Huru ytliga äro ej dessa menniskor, huru litet hafva de utforskat konstens hemligheter! De tilibedja Mozart, emedan han bade grammatikens rezlor i hufvudet och sorgfälligt iakttog dem; de förguda Beethoven, emedan han beherrskar de konstigaste iormer; de ömka eller förakta Rossinz oci de nyare Italienarne och Fransoserne och, kalla deras partiturer tomma. Gode Gud, hvarje -sXolgosse kan lära sig generalbasen och den dubbla kontrapunkten, samt tillsvarfva en rezelrätt fuga. Alla dessa former och kombinationer förnedra konsten till konstmakeri, aldrig upphöja de den till vetensksp. Vetenskapens ändamål är sinainz; hvad vinnes genom dessa for mer och kombinationer? Hvem har då uppfunnit de ortografiska rezlorna i musiken och dessa konstlade texturer? Örat och komponistens vilja. Hur vanvettigt derför, att tala om ortografiska fel, dör kompositören skapar sin egen ortografi. J arma, med djupsinnig lårdom prålande recensentar, veten j då, om det ej en gång allmänt skail anses för fel, hvad man nu i musiken anser för riktigt? — Ett förminskadt septimackord, hvarförutan musiken nu för tiden alls icke kan bestå,