Aftonbladet – 1 juli 1844, sida 2

konst! ropade han i den lifligaste hänförelse. ,Hvilken triumf skänker hon ej sina dyrkare! Ni, min vän Raimond, prisar målarkonsten och skulpturen så högt. Målningar och stoder äro blott på ett ställe; men de musikaliska kompositionerna kunna meddelas åt hela verlden: melodier omkretsa jordklotet. Öfverallt får man sjelfva verket, som kompositören skapat: af målningar eller bildstoder kan man blott kringsända kopior! J hafven sett mig misslyckas, mina vänner; men det var blott ett missöde för ögonblicket. Jag tar de härvarande förhållandena för alivarsamt. Förlora ej modet, min lärjunge! Ert arbete var vodt, Doloroso säger er det, ni bar en utmärkt salang, och på denna er väns försäkran måste ni med ifver skrida till ett nytt verk., Denna förändrade sinnesstämning hos kapellmästaren hade Raimond ej väntat. Han såg, att Dolorosos uppmuntran gjorde intryck på den eldige ynglingen, den han trodde vara nästan botad från sin sjukliga enthusiasm för en konst, som ban sjelf ansåg för torftig, onyttig och vådlig. Han betviflade ej, helst cå hans fosterson dessutom tärdes af en bopplös kärlek, att ju det ögonblick var nära, då Ludvig, seende sig sviken i sitt lifs båda skönaste förhoppningar, helt och bållet skulle anförtro sig åt hans ledning. Han kunda derföre icke längre tiga. Jag måste nu ändtligen, sade han för sig sjelf, xmed väldiga slag krossa deras ideal. Gerna unnade jag den gamle mannen, som redan står med ena foten i grafven., hans ljufva villa, som ännu fängslar honom vid lifvet. Men jag får ej. Det gäller Ludvigs framtida väl eller ve. Också har -Doloroso långt för detta yttrat, att han ändtligen önskade höra min trosbekännelse fullständig. — Han anar