Joch betydande stöd. Nära förtrogne med Hofv och alltför mycket intagne af dess fåfängliga glan hafva hufvudstadens Riksdagsmän i fordna dag: ofta utöfvat ett vida skadligare inflytande på Rik: dagsangelägenheterne, än till och med de i Boi gareståndet representerade tjenstemän från spridc orter, hvilka bevistat riksmöten med bestäm syftning, att efter deras slut bortbyta sina inne hafvande tjenster mot bättre. Till lycka för lar det hafva hufvudstadens medborgareklasser i sec nare tider erkänt sin skuld till nationen och ir sett sin pligt mot det allmänna. De hafva funni att representationen borde hafva ett högre syft än att befordra fåfängan och flärden. De hafv fattat sin ställning, som, då den onekligen är oc måste vara fördelaktigare, än den, hvaruti R ke! öfriga borgerliga samhällen i allmänhet sig befinn: otvifvelaktigt ålägger deras representanter att före lysa sina ståndsbröder, både med den vidsträck tare erfarenhet, som en ständig vistelse i hufvud staden skänker, och med den fosterländska ande som bör vara frukten at en högre medborgerli bildning. Borgareståndet har för sin ofta yttrad benägenhet för näringstvånget fått uppbära myc ket klander i det allmänna. Tilläfventyrs ha detta klander gått för långt. Åtminstone syne det obestridligt, att det hade berott af en krafti regering, att, med föranledande af Rikets Ständer beslut, långt för detta proklamera en lagbundel frihet. Borgerskapet i allmänhet skulle dervi hafva gjort en verklig vinst, och den fattigdom hvarmed nu så många städer kämpa, hade genon en fri näringslag:tiftning säkerligen blifvit mildrad Om, emot hvad jag föreställer mig,skrå i hande och näringar verkligen skulle tillskynda städerr någon fördel, så kan man rättvisligen icke undr derpå, att borgerskapet vidhå!ler det, så länge al öfrig ståndsordning fortfar. Ståndsfördelningen ä den sannskyldiga orsaken till landets vanmakt Bland alla i riket befintliga skrå är intet skadli gare än det, som innehafves af Ridderskapet oc! Adeln. Att sig emellan skifta Statens högsta em beten och tjenster, att allena bilda vissa !uxurieus: militärkorpser, att vara en betydlig beståndsdel a Rikets representation, alt, med andras utes-lutande utgöra Konungens hela omgifning, och således ut öfva direkt inflytande på högsta maktens åtzärdei och beslut, innefattar för en till cirka 12,000 in. divider uppgående personal af Rikets folknumme: ett så ofantligt, på hela statsmaschinen verkande skrå, att, i jemförelse dermed, alla öfrige, hva helst de än befinnas, äro en obetydlighet. — — Om j.g med alltför lätt tand tecknat Borgare och Bonde-ståndens bristfälliga sammansättning och deremot med för mycken öppenbjertighe yttrat mig om Adelsoch Prestestånden, så ha detta icke sin grund i någon partiskhet, utan : den öfvertygelse jag hyser, att nationen, i närva:. rande tidpunkt, har de tvenne sistnämnde riksstånden att tacka för hvad vid Riksdagarne möjligtvis kan, oaktadt närvarande representation: ändamåls-vidrighet, uträttas till landets gagn, ä!vensom derföre, att vissa tillämnade skadliga åtgärder kunna afböjas. Det behöfver icke sägas, att Adelsoch Prestestånden inom sig hafva månsa frisinnade ledamöter, med utmärkta egenskaper, hög bildning och fosterländskt nit, men det måiste likväl medgifvas, att det sednare merendels sättes på de bårdaste prof, då desse aktade ledamöter inom sina respektive Stånd oftast stadna : minoriteten, så snart fråga är att, i strid med Regeringens önskningar, afgöra stora, vitala samhällsangelägenheter. Då det ålegat Constitutionsutskottet att afkunna dom öfver den gamla Svenska representationen, samt uppgifva form för dess nya skapelse, hade måhända Utskottet så mycket mindre bordt förbise, hvilken del af samma Fyrkammare-repre:sentation nu mera, i anseende till den administrativa makten, utgör den enda motståndskraften, som det icke kan hafva undfallit Utskottet, att, tby förutan, det Regeringsystem, som Utskottet sranskat och beklagat, skulle, i sina riksskadliga åtgärder, baft belt och hållet fria händer. Häraf må ingalunda hemtas anledning till försvar för någon del af Ståndsrepresentationen, men väl grund för det omdöme, att denna representations moraliska styrka finnes allenast hos de båda stånd, hvilka i den förnäma verlden ofta kallas: ie nedriga,. Uti inuressen till 4809 års Regeringsform benämna sig Rikets Ständer icke allenast för Svenska folkets Fullmäktige, utan förklara jemvä!, att de inträdt I rättigheten att sjelfve, genom upprättande a en förändrad Statsförfattning, för framtiden förvättra fäderneslandets beligenbet. Efter denna högidliga förklaring hafva trettioelt år förflutit, och lenna tid bar öfvertygat om nödvändigheten för Rikets Ständer, att uppfylla deras på nyssnämnde ätt åt Svenska folket gilna dyrbara försäkran, lerest icke verkställigheten slutligen skall ulbräfvas på ett från den lagbundna ordningen afvikanle sätt — — — — — Den 47 April 1841. Härefter uppläste herr Petrå ett skriftligt anföande, så lydande: Vid ett föregående tillfälle har ag, så mycket den korta tiden medgifvit, inför högtrade Ståndet skildrat nuvarande representalions Sva