Aftonbladet – 28 juni 1844, sida 1

sida?— Det är också inte min mening, att a skulle engagera er på något annat ställe. Hvar före, min dyra Constance, ser ni inte Försyner vink, att helt och hållet skilja er från teatern! Ni glömmer, att jag ej har någon förmögenhet Ni glömmer, att Riancourt tillber er, att I har att befalla öfver honom. Låt ej detta ögon blick gå förbi, Constance; låt det blifva afgörande Ni är ingen vanlig qvinnal Jag talar till e: qvinligt väsen med hög bildning, hvilket lika 1i tet blifvit uppfostradt för en teaters ensidiga verk ningssfer, som för huslighetens trånga krets, elle för stickstraumpan, utan som genom sin stråland skönhet, genom utmärkta talanger är kalladt at verka i verlden, som aldrig bör blifva en mar underdåniga slafvinna, utan bibehålla sin medfödd frihet och herrska öfver 2lla männer. Constance uppiyfte, full Af förundran, sina stor ögon frågande mot honom. Ni förvånas,, fortfor förförarn, och likväl tro jag mig tala ur er egen själ. Sedan ni gifvit mi ett undvikande svar på rain anhållan om er hand har det blifvit klart för mig, att ni, med er själs storhet, vill bibebålla er frihet. Ännu en gån tillbjuder jag er min hand, min rang, min för mögzenhel; men jag erkänner, att jag först då ä värdig en sådan lycka, när en längre sammanle! nad öfvertygat er, att vi äro skapade för hvar andra, att jag är er värdig. Men detta ert lef nadssätt här, ja lifvet vid teatern i allmänhet der Constance är beroende af publikens nyck, de en varelse, som är i så hög grad tillbedjansvär för sina fullkomligheters skull, kan blifva skott tafla för en rusig skomakares eller skräddareg öf vermod, ett sådant lif, säger jag, anstår er ej