Aftonbladet – 27 juni 1844, sida 1

a a ERE RARE blott läsa dikten, för att erhålla det intryck, skalden hade för afsigt; men det musikaliska konstverket, partituret, är ju en gåta. Till och med den öfvade partiturläsaren, som vore i stånd att tänka sig kompositionen exequerad, skulle likväl på detta sätt ingalunda föna det intryck, som den verkliga exequeringen. frambringar. Men en partiturläsare måste vara en invigd, hvaremot målning, bildstod och byggnadsverk kan varseblifvas af hvarje individ, utan åtskillnad, och en dikt förstås (åtminstone i allmänhet) af hvar och en, som blott kan läsa. Men skall: nu partiturets innehåll! göras förnimbart för öronen, eller kompositionen exequeras, hvad behöfs icke allt till det! — De särskilda stämmorna utskrifvas. Det räcker i veckor, ofta i månader. . Nu måste kompositören eller den, som öfvertagit saken, först anskaffa en orchester och sångpersonal, samt, i händelse han: icke har dessa bägge genast att tiligå, mödosamt leta ihop de för musikstyckets uppförande nödvändiga personerna, samt utbedja sig deras biträde. Har han lyckats att få ihop den nödvändiga personalen, hvarvid han alltid har att frukta återbud från den ena eller andra, som lofvat sitt biträde, eller intriger af alla slag, så börja först qvartettprofven för stränginstrumenterna och såpgkörerna. Derunder bråkar man först med att få reda på och ändra skriffelen i de utskrifna stämmorna. Sångare och sångerskor instudera imellertid sina partier vid fortepianot. Så eger orchesterrepetitionen rum. Ytterligare korrigerar man oräkneliga skriffel i stämmorna. På detta sätt kommer man slutligen efter månader till de allmänna repetitionerna, till dess slutligen den efterlängtade generalrepetitionen ger kompositörer