Aftonbladet – 25 juni 1844, sida 1

FU TAR STI HUA UUREPRUFA TNA UUAA mn RAL UPPaSUldas HUN Herr. Lannerstjerna i huset J2 34 Handtverkaregatan å Kunzsholmen. KORRESPONDENS-ARTIKEL. Paris den 40 Juni 1844. (Slut fr. Lördagsb!.) En händelse, exempellös i häfderna, har tilldragit sig. Ett original från Eogland har på en restauration förklarat sig vilja äla af alla rätter, d. Vv. s. några hundrade enligt maisedlar. Mean förklarade, att för dagen icke alla kunde åstadkomm2s5s, men vir tenax propositi, gästen, 10og icke reson och har förmodligen resonnerat sjelf så starkt, att den franska urbaniteten (redan dessutorn tynande) och, hvad än mera är. den franska restauratiopspolitiken så alldeles förvillade sig, att en så lofvande konsument, en resande, en Epgelsman — blef utkörd. Gissa till arrendesummorna, som bjudits för piatsen och stolarne i Palais Royals trädgård!? Caff de la Rotonde bjöd 40,000, — Caffe Foy 56,000 fr. årligen. En allmän uppståndelse egde rum nyligen på en konsert i Salon Vivienne. Midt under en polka, hvilken dansades såsom intermede, uppstod en hviskning som, öfvergående till sorl, drog uppmärksemheten från scenen, Si: ett fruntimmer, placeradt i en loge på främsta bäcken, var det, som rättvisligen väckte förundran, om ock ej beundran. Hennes 35 gvarter långa svarta skägg skulle väckt afund hos alla franska sappörer, och de fladdrandce blå banden, som nedhängde från hennes hatt, tjenade att så mycket mer höja effekten af bennes manliga skönhet. Jag såg noga och kunde icke finna annat än ett hyggligt fruotimmersansigte; äfven anser jag skägget hafva varit äkta, likasom mystifikationen. Denna hårväxt kan blott ha tillfaliit benne genom försynens medelbara vilja, ty omedelbart består den sällan så utmärkta gåfvor åt qvinnokönet. Polkan, såsom koleran, kommer och far, man vet icke huru. Att detta smakenrs underverk. i danskonst äfven hunnit till Stockholm vore enfaldigt, kanske hädiskt att betvifia. Men likasom i Sverige fisnes personer äfven annorstädes, som kanske icke ännu undfått kunskap om saken. Jag vill derföre: i korthet nämna om denna, dans, att den väl till. nämnöät skiljer sig från mazurkan, men att dem har, slägttycke . med den i stegen. Sådan den kär danses; bestär den i en jemn svängning af kroppen och häftig slängning med benen, af hvilka det ena knappt hinner: till golvet, förr än det andra bör lyftas. Foten ouppbörligt än höjes än sänkes, med spetsen, så att fotleden -oundvikligen måste svullna. Dennaolägerhet jemte stommens och benens oupphörliga dinglande, är en verks lig tortyr. Men för den, som icke har något högre att entusiasmera sig för, bereder polkan tillfälle att blifva martyr ). Denna dans är väl ursprungligen polsk, men Polackarne känna den blott som. ett slags tradition i.en viss provins. Dess nuvarande hemvist är Schlesien, Mähren och Böbmen. Men en viss professeur Collarius, som hitfört den, och derföre skördat guld och lungsot, må ansvara för likheten med originalet. För min del finner jag den icke serdeles vacker; men andra tycka annat. Och dansa de ejaft tycke, så sker det — för modens skull. I förstone at polkans regemente dansades den i ett sällskap, hvarvid en ung herrro med mycken kännedom och mycken grace handeller fotledde damerna. Vid bortgåendet vände sig en af de dansande fiickornas mor till honom såsom lärmästare, med begäran att han: äfven ville gifva lektion åt hennes dotter. Han lofvade get och höll ord. Dagen derpå och flere följande infann han sig och fann der flere fruntimmer, dem han undervisade, erhållande för hvarje seance sin Nepoleon,. Efter 7 å 8 dagar anmälde han sig såsom friare, och förekom modrens öfverraskning medelst förklarande af sitt semn, vicomte , understödt af lyckliga förmögenhetsomständigheter. Förtjusning, glädjetårar, moderlig välsignelse och bröllop slutade denna romantiska historia. Resten blir väl prosa. Men en roman. som denna ar möjlig blot i så stora städer, der man. kan lefva och dö, uten alt se hvarannan eller veta af folks namn, — Som en motsats, en vedergällning för polkans mödor, har ett dansande snille påfunnit frotteskan, ewt slags halfdans med släpande steg; namnet är taget af golfbonarnes rörelser. Redan någon tid har en berättelse hviskats inom kotterierna i den aristokratiska verlden, att i dess stamqvarter, Faubourg S:t Germain, ett mycket gammalt fruntimmer aflidit, efter en högst hemlighetsfull existence. Ryktet har funnit plats i flere tidningar, och efter den utförligaste versionen skall saken förhålla sig sålunda. I restaurationens första tider, alltså omkriog år 4844 eller 4845, introducerade biskopen af B. (annorlunda uppgifves ban icke) i ett förvämt hus ett redan åldrigt fruntimmer, med anhållån att husets berre, känd såsom rik och frikostig, ville: skänka en reträtt åt denna dam, den hån försäkrade vara värdig allt hans deltagande oeh allhans aktning; troligen bar han också underrättat om hvem fruntimret var. Herra i huset upptog henne,: och inrymde en paviljong, betjening, disposition af ekipage och 42,000 francs årlig pension, och ålade alls, att i högsta grad respektera gästen och dess hemlighetsfulla ställning. Damen inflyttede och lede utan att kommunicera med någon, utom: sitt folk och husets egare; icke exs med hans familj. Denna bekantskap gjordes dock sednare, äfvensom hon började åka ut, för . att besöka iattiga och sjuka, i ändamål attlemna dem understöd. Hon vann derigenom ryktbarhet, mån sökte frigt henues bekantskap, men det dröjde länge innan 20 emoltog Pägons besök. Småningom hade dock en utvald skara vunnit tillträde hos henne, och alla samla tidens sällskapsbehag visste hon att upplifva. Jon var qvick, rolig, kände menniskor och tider, speade förträffligt whist ete. Men aldrig erfor man anat om henne, än aut hon lät kala sig grefvitnan eannö. Hennes anseende tilltog; hon blef ett faniljeorakel, som gar råd, förlikte tvistigheter, stifade äktenskap etc. Före henne afled välgöraren, vilkea gesom sitt testamente stadfåstade allt hvad an för benre gjort, och ökade hennes pension till :0,060 frasces årligen. Omsider skall hon Byligen atva aflidit omkring 90 är gammal. Nu påstår man emligheten af hennes personlighet vara känd; och vem skall hon vara? ... Jeanne Grefvinna Va. vis de Lamotte, ryktbar för: sin delaktighet i dar