bleknat, än rodnat; tag brefvet, pröfva först, döm sedan ! Han hvarken ville eller vågade det. Hon påtvingade bonom papperet, och han läste: Dyre Riancourt! Ert anbud har öfverraskat mig och är alltför smickrande, att det icke skulle ingifva mig den högsta glädje. Men det gjordes alltför plötsligt, i ett tillstånd af sinnesspänning. Ni begärde herr Ludvigs och Raymonds aflägsnande och, när jag förklarade mig icke kunna efterkomma denna önskan, anhöll ni om min hand. Bägge äro förträfflige män, högaktade af min far och mig, samt förtjena er vänskap. Om ni älskar mig, som ni säger, så bevisa detta framför allt dermed, att ni icke stör friden i vårt hus. Deltag i vår vänskapliga krets. Skulle ni längre fram, när ni blifvit mer lugn, förnya ert anbud, så skulle jag för allvar anse, hvad jag nu anser för ölverilning, och sedan begära svar af mitt bjerta. Till dess är jag, hädanefter som hittills, den eder högaktande väninnan Constance., Nå, hvad finner ni uti brefvet? frågade Constance. Nu vet ni det; han har erbjudit mig sin hand, och jag har afslagit den. Oiacksammel Den stackars ynglingen sjönk ned för hennes fötter. Hen var för mycket öfverraskad, för alt kunna dechiffrera brefvets innehål. Tårarne strömmade öfver hans kinder, han omfattade flickans knän. Himrmelska Constance! utropade han, förlåt, förlåt, jag älskar dig ju så outsägligt! Ännu har jag icke vigat säga det, men ville det, sedan jag erhållit en plats vid teatern. Jag hjuder dig icke rang, icke rikedom, men ett bjerta, lifvadt af den trognaste kärlek Af vår gemensamma lön skola vi kunna lefva ;d operor, Jag komponerar,