Aftonbladet – 22 juni 1844, sida 3

kar på mig? — Jag måste känna honom — Månne han varit i Pyrmont? — Det vore e obehagligt streck i räkningen! — Åh nej, han känner mig icke. Rik är mannen, det märke man. Teaterprinsen har ingenting; men han sjunger. Det är klart, derföre vill Constance icke bryta med dem, och mig söker hon hålla fast köpet. — Möjligtvis vill hon också blott re min svartsjuka, för att förmå mig till ett afgörande steg. Ja, så är det! Sluga sångerska, jag genomskådar dig. Om jag i morgon hos din far begärde din hand, då skulle Raymond och Ludvid nödgas träda tillbaka. Men det är just det jag icke ämnar göra. Gifta mig! Ha, ha, ha Böja nacken under det oket? — Nej, Constance, fullkomligt fri vilja på begge sidor skall vara vilkoret för vår förbindelse. Fullkomlig frihet. — Du skall inbringa mig omätliga rikedomar! — Men, kan det lyckas? — Det skall! Först med ännu mer glödande färger måla ut det fria lifvet för henne, så krossa de begge musikhjeltarne, och, när hon finner sig alldeles öfvergifven, sedan föra henne in i den nya sferen. — — Vackra drömmer! Hur långt är jog icke ännu från verkligeten. Den här Raymond lär mig att vara försklig Jag kan icke neka, att åsynen af honom plågar mig. Han är icke blott en skön, utan älven en verlasklok, djupt erforen mar. Nå, nå, vi få väl sel — Först skall jag ge den smäglande tenoristen en minnesbeta. Tag dig i akt, pojke! — Jag finner noz ett medel... Riktigt! så går det bral — Jag skulle illa känna Constance, om jag icke vore säker, att, om min plan lyckas, hon sedan aldrig mer vill se dig för sina ögon Hjelp derföre, fader Knjepbolz! (Forts. följer