Aftonbladet – 22 juni 1844, sida 3

(Införes på begäran.) Då pu snart fem (säger 5) år äro förflutna, sedan den i litteraturens och mensklighetens annaler oförgätlige och ärofulle, Johan Olof Wallin, lemnade en verld, för hvars lycksalighet i den, dit Han gick, Han här uppoffrade sig; så frågas: om något större bevis på otacksamhet mot den hädangängne, och likgiltig het för det stora mål, hvartill Han sträfvade, kan gifvas, än det, som företes af de herrar, hvilka af den hänsofne erhöllo det ärefulla uppdraget att utgifva Hans efterlemnade skrifter, då de på denna långa tiderymd ej vårdadt sig om att uppfylla eu sådant åliggande? För en längre tid sedan såg man en uppmaning till dessa samma herrar att erinra sig deras pligt, införd uti Aftonbladet, men hvilken hittills blifvit utan all verkan. Man skulle icke kunna tro att en sådan liknöjdhe om det skönaste i sitt slag, som den Svenska Litteraturen har att uppvisa, skulle vara möjlig hos tvenne bland dess högsta vårdare, som nu, tyvärr! är fallet. Man bemställer till de öfrige 46 af samma vittra domaremakt, om de icke skulle finna sig förpligtade att allvarligen förehålla sina colleger dseras försumlighet och sålunda bidraga till uppförandet af den herrliga minnesvård deras fordna 4:st medbroder åt sjel!? beredt, helst Svenska Akademien står utiså stor skuld till den första ssämman,, som gaf det högsta värdet åt hennes sammankomster och gjorde dem til verkliga Högtidsdagar.n