0 VV Hafva då edra nya vänner ingenting kunnat uträtta? Jag kunde väl tro, att jaz skulle bli saknad. Så är det folket: stora i orden och små på jorden.n Herr Raymond har verkligen gjort ganska mycket för saken. Verkligen! Jaså!l Raymond stod med korslagda armar och betraktade med en blick af halft medlidande och halft förakt narren, som vårdstöst kastat sig ned på bänken. Riancourt tog Constances hand, hvilken hon blott motsträfvigt lemnade och, när han ville kyssa densamma, verkligen drog tillbaka. Raymonds närvaro och det förutgående samtalet utöfvade en obehaglig inverkan på flickan. Riancourt tycktes icke vara van vid en dylik kallsinnighet. Ab,) sade han småleende och steg upp, jag bar stört er tåte-å-tte. Nå ja, det hade jag bordt kunna begripa. Men, fortfor han med skarpt accentuerad röst, och vände sig mot Raymond, sådant skall icke aflöpa utan — tuktan., Hr grefvel yttrade Constanes darrande och fattade hans arm, jag ber er, Riancouril — mera förmådde hon icke s Raymond bibeh Det 3 drag I uppföranda I ännu sin förra ställning. som återkallade officerarens anletsi sinne hos honem. Detta court i raseri. Herrel ropade ban hbiftigt, varföre betrakvar pi mig på Cella siW:? Ni tror väl, att jag iumnar stå som en bock vid er rendezvous? Unge man svarade Riymond, sök att bli! ugo; passionen gör er biivd. Ni misstar er! Jag er, hur? sakerna här stå, och j:g ger vika, eme