Aftonbladet – 21 juni 1844, sida 2

som vunnit den allmäönnaste giltighet, alltsedan tonkonsten började finnas eller utveckla sig. Och efter dessa reglor vilja vi komponera operanp, tillade Doloroso. Kan också jag icke räkna på den goda smakens återkomst, skall likväl br Ludvig upplefva densamma.n Ingen gläder sig innerligare öfver er nyvaknade ifver än jag,, svarade Raymond. Låtom oss nu lemna mästare och lärjunge allenan, tillade han och vände sig till Constance; dgen är vacker; får jag följa er i trädgården ? Constance tog Raymonds arm, och begge afligsnade sig. Raymond hade för afsigt att utforska flickans bjerta, Constance hade åter å sin sida längesedan fattat det beslut, att skaffa sig reda på det förhållande, hvari Rayword och Ludvig stodo till hvarandra. Begge tyckte ögonblicket gynnande. Den veridserfarne mannen och den listiga qvinnan stodo gentemot hvarandra. Constance tycktes förlägen: för första gången befann bon sig ensam med Raymond, för första gången tillstod hon för sig sjelf, att ham hade ett skönt utseende och kunde beherrska en qvinnas känslor. — Begge voro tysta några ögonblick. Piötsligen stadnade han och betraktade benne med ömhet. Kan ni, dyra Constance:, börj:de hön, skänka mig ert förtroeade? Hvarför ickep, lägga någoa vigt der for han. Jag skämtar icken, svarade bon leende. Anser vi mig för er verkliga och uppriktiga vän?) Jaln Nå, bli! åå icko ond på mig om jag frågar: är ert bjerta ännu feitt, sköna Constance ?, Hon slog red ögosen och sverade icke, Denna tystnad,, sade han låögsamt, pir detsamma som et nej. Nej, Herr Raymond! Er fråga kom blott för mycket öfverraskande; — mitt bjerta är fritt.