Aftonbladet – 20 juni 1844, sida 2

pare konståskådningen. Här har jag nu lefvat i sextio år och måhända följt ett falskt ideal. — Hverföre kunde icke vi iått förr sammanträffa med hvarandra? — Ni är alltför. god, min vän! sade Raymond. Men i fordna dagar stod icke heller jay på den grad af vetande, der jag nu befioner mig. Sådana kompositörer, hos hvilka den vetenskapliga bildningen är den öfvervägande, äro i öfrigt icke svåra att finna. Hos dem jgenkänner man i allmänhet reflektionen alltför mycket. Deras verk äro snillrika, men sällan genomträngda af snillet. Till dessa musici bör t. ex. Reichardt, som är bortglömd redan nu, medan han ännu lefver. I bans fotspår töljer Carl Maria v. Weber, en uns konstnär, hvilken som ni vet, hittills skrifvit blott operorna Silvana och Abu Hassan. I dem uppenbarar sig öfverallt den rena: törståndsmenniskan. -Hädankallar icke döden bonom i förtid, så skal! ban likaledes se sig glömd ännu under sin lifstid. Jag känner icke Webers operor,, tillade Doloroso; men hvad Reichardt beträffar, så är hans Brennus onekligen ew ypperligt verk. Jag föredrager die Geisterinse, anmärkte Constance. Men hvar gifvas de väl nu mera?, frågade Raymond. Hvar bör man ännu talas om bans Tamerlan, hans Andromeda, Olympie, Rosamunda, den förtrollade skogen, elier t. ex. om hans stora sorgeantat vid Fredriks död; och hur förgudad, hur? tillbedd var han icke tör 235 år sedan ? — Bedröfligt! utropade Doloroso; ett sorgligt öde, att så förglömmasl, i Likväl är Reichardt,, svarade Raymond, per djuptänkt tonsättare, som trängt längre in I konstens alldraheligaste, än hundrade andra mMusici. MMen min gud, yttrade nu Ludvig, om till och. med ett djupare konststräfvande i musiken äfså utan allt värde, måste man ju förlora modet satt .skapa någonting alls i denna sköna konst.n NpET