Aftonbladet – 19 juni 1844, sida 3

än skaka ett känslofullt hjerta, sade Ludvig och torkade en tår ur sitt öga. Ja, — så är det, — stammade Doloroso, mec utseendet af ena martyr. Ni är sjuk, min vän! fortfor Raymond, n tycks häftigt angripen; i detta tillstånd ville jag likväl nästen råda er, att icke höra Requiem. De hade just nu uppnått kyrkan. Nej, nej, svarade den gamle mannen högljudt och torkade svetten ur pannan; nej, jag vill, jag måste höra. Jag är beredd. Jag vill, tillade han hviskande, tömma kalken ända till dröggen. De inträdde i kyrkan. Skymningen var inne i det dystra templet, hvars små götiska fenster tll och med midt på dagen insläppte blott ringa dager i dess inre, var präktigt upplyst, rundtomkring klädt med svart kläde samt bebängdt med festoner af silfver. Midt i kyrkan reste sig unger en himmel katafalken, omgifven af brinnande kandelabrer; den aflidnes sköldemärke och insignierna af hans rang prydde kistan och do svarta silfverbroderade tsburetterna. Allvarsamma, tysta och orörliga stodo fyra marskalkar, uppbirande bimmeln. Raymond satte sig med sitt sällskap i batgrunden af kyrkan, der en halfskymnin; rådde. Och Requiem började. Doloreso satt bakåtlu tad med tillslutna ögon. Djupt dalirade tonern: al adagiot i D-rcoll genont hvalfves. Enhva salt försjunken i sitt eget inre; ingen talade et ord. Doloroso var blek, stundom s har och torkade svelten ur p ! Vil Dios fira tiade ban krampaktigt I ds band, Vid Confutalis kastade ban flera gånger ögonen på den stora pelare, gent emot hvilken han gatt, och