Aftonbladet – 18 juni 1844, sida 2

strandat emot ståndsintressenas ensidighet och stridiga beskaffenhet. Den vackra, sanna id för bevillning, som 4810 år Ständer uppfattade, kullkastades vid första verkställighetens små obehag, och vid förskräckelsen att ej i skattkammaren lå in så mycket, som genom tvångsskatt kunde utpressas. Jordbruket, nedtyngdt af skatter och onera, som förvärra dess redan af naturen Svåra ställning här i norden, har endast med Jlångsamma steg kunnat tillkäropa sig några högst obetydliga lindringar, under det att likväl rustningsoch roteringsbördan blifvit ökad, och detta oaktadt den allmänna beväringspligtens medgifvande. Handeln kar varit snart sagdt stundeligen underkastad ombytliga stadganden och jemnat stigande afgilter; och nävngsiliten, utsatt för hindren och oredan af kaotiska författningar, godtycklighet och tunza utlagor, har icke kunnat lyfta sig, genom egen kraft: således ej kunnat gagna folket, utan måst tigga sina vinster genom ett prohibitiv-system, skråiinneslutning och nådegåfvor: allt med den påföljd, att folkets stora massa, i sista banden skattat äfven åt industriidkarne. Också kan man redan säga, att hvart man vänder sis skådas ökad fattigdom, obetydlig behållen förmögenhet, ett lif, som framsläpadt på nåder är utan företagslust, utan sjelfständighetskänsla, utan säkerhetens kraft och hoppets glädje. Och orsaken härtill, djupt rotad i en onaturlig centralisation af den ekonomiska lagstiftningen och polisförvaltningen, skall förgäfves kunna häfvas, så länge ståndsintressenas splittring neutraliserar alla bemödanden för ett bättre näringsskick. I trettiofem år har folket längtat efter förenkling och förtydligande af sina lagar. Civillagskip: ningens omgångar och långsamhet; behofvet att fö erkända en del principer i civillagstiftningen, som upplysningen och ett förändradt samhällsskick gemensamt påkalla; rysligheierna och olyckorna a brottmålslagar, hvilka nu mera äro så föga passande för tiden, att de hvarken afskräcka från brotten eller förbättra dem, som ännu kunna räddas åt menskligheten; krigslagarnes oförenlighet med medborgarnes säkerhet och frihet, selan desse åtagit sig krigarens pligter för fäderneslandets försvar; kyrko-lagens erkända brister och dess oförenlighet med en tid, då upplysningen och frihetsbegäret börja ingjuta hos medborgarne behofvet, att aflägsna fördomarna, att söka i samvetsfriheten sin själs glädje och i samvetsfriden sin lefnads mål: hafva väl alla dessa tvingande förhållanden kunnat röra Ståndsmajoriteterna till at! yrka med allvar, eller ens med underdånighet, ett slut på den lättsinnighet, hvarmed Regzeringen behandlat dessa folkets lifs-angelägenheter? eler kunna vi eg2 ringaste hopp, att se dem väl afslutade i fyra Stånds-kamrar, hvilkas former måste göra öfverläggningarna om så .många detaljfrågor nästan ändlösa, och besluten sannolikt till en verklig förbistring. I trettiofem år har nationen väntat att se sina lokal-förvaltningar bättre ordnade och indelade försedda med tydliga, kända instruktiozer, och mera beroende af det allmänna förtroendet, för att sjelfve kunna kraftigare verka till orternas och folkets bästa; men hvad har väl blifvit deraf? Och då man skådar dessa hundradetals fo. lianter, uppfyllda med resultater af de fyra stån dens förhandlingar; dessa tusentals underdånigs hemställanden, önskningar, böner om rättelser missbruk, om gällande lagars åtlydnad, om nye författningar, utarbetade af folkets ombud, oftc till de minsta detaljer för att välment lätta re. geringens mödor eller förekomma att verkställa. belen icke rå blifva i strid med principerna, då man genomgår dessa omständliga föreskrifter fö statsreglering, beskattning, dessa med så tunga ar: beten hopjemkade lagförslag 0. 8 V., sarat sedar frågar: hvad deraf allt är blifvet? kan väl di någon förnuftig, sanningskär man fördölja för sig att ett ohbje!pligt fel måste vidlåda Ståndsrepre. sentationen? Ett statsskick, i hvilket folkombu. den, oaktadt all möjlig god vilja, och alla bemö danden, oaktadt alla förödmjukelser genom upp offringar och eftergifter åt en enda, hög person lighets nycker, eller åt några höga embetsmän fixa ider, eller åt några fåtaliga klassers djerfv: anspråk, icke varit i stånd att på trettio år fram kalla någon enda af de reformer, hvilka natione) så allmänt och högljudt påkallat, ja — med un dantag af myntregleringen, icke kunnat åter afbjelp någon enda af de misstag eller de missförstånd hvartill Regeringen eller de sjelfve, eller begg gemensamt, gjort sig skyldige — kan väl ett så dant statsskick någonsin vara eller blifva en ga ranti för landets sjelfständighet och folkets frihet Måste ej förr eller sednare en olycka deraf blifv följden: antingen en vanärande yttre strid för et luselt sjellbestånd såsom nation, eller en rysli inre folkrörelse för att rädda den enskilta välfir den undan en säker förstöring? Behöfves väl för att visa denna Ståndsrepre sentations oduglighet något mera, än åsynen a den likgiltighet, hvarmed den i allmänhet ännu dag af folket betraktas, oaktadt detta folk djupt kän ner hela obehaget af den allmänna ställningen i lan I det, och icke eger hvarken möjlighet eller hopp, at Ipå någon annan väg än genom riksdagen få sin Tbehof och sina önskningar framställde och pröfva de? Kan man väl neka, att intresset för Stön I dernas förbandlingar är ganska ringa mot bva det vore, om folket i dem såg kraftfulle och ni ltiske lörsvarare för sin utveckling, sin frihet, för ikofran och trefnad. Kan man dö!ja för sig al