EN PROCESS MED KRONAN. (Slut från 2 43 Hofrättens tillåtelse att draga saken unde Kongl. Maj:ts pröfning begagnade Hr A. F. i rikti tid och försedd med särskild fullmakt att i högst: domstolen deducera saken till komplett evidens : en mycket lång skrift, som här meddelas in extenso, icke af skalkaktighet, utan af omsorg att förekomma en önskan af Hr A. F., som synes i denna skrift mer haft den större allmänheten, i åtanka, än högsta domstolens kärfva jurister, hvilka sällan äro tacksamme för den möda man gör sig, att vara utförlig. Det är också icke för de lagfarna, som njuta af att se en medbroder i vånda, utan för de profane, som sörja med de sörjande, vi ur det föregående intaga ett par ord till förklaring, mot det vi i stället utelemna den skrift, hvarmed vederparterne nog oartigt bemött Hr A. F:s deduktion. Käranderne hade först stämt krigskollegium och då inställde sig å embetets vägnar Hr Nicolas Lindberg, såsom kollegii advokatfiskal och påstod, att kollegium eller dess advokatfiskalsembete icke hade med saken att skaffa. Hr A. F. sezrade och kämnersrätten skiljde krigskollegium från målet; beslutet härom vann laga kraft. Sedan stämde käranderne kronan, men öfverståthållsren sände ändock stämningen till krigskollegium, som således än en gång kom för rätta; men då åberopade advokatfiskal L. det förra beslutet, segrade ånyo och fick efter önskan afgjordt, att han på embetets vägnar icke vore skyldig svara i detta mål. Då åtog sig justitiekansleren att förordna särskildt krono-ombud och hans val föll på advokatfiskalen Lindberg, som således fick justitiekanslerens bemyndigande att i saken svara, dock blott kämnersrätten. Som han nu icke skaffade siz ustitiekanslerens fullmakt att fullfölja saken i nögre rätt, så förlorade han, som vi sett, fatalierne, och deri kunde Ur A.F. icke finna sig. Han hade nemligen le:vat i den tron, att han talat på krigssOllegii vägnar, såsom han alitid tillförne plågat söra, och derföre kunde han icke fatta, hvarföre aken nu skulle gestalta sig annorledes än den på rettio år gjort, och han fördes, såsom deduktionen itvisar, på den skrupeln, att bundra till tusende f honom under så många herrans år fullföljda ättegångar vore bara en pnullitet och att domtolarne begått en hel hop orältvisor, som deritinnan varit honom bebjelplige. Rimligare synes honom likväl att antaga, att domstolarne miss