Aftonbladet – 13 juni 1844, sida 3

tb ON stulet, kysste rosen och lät den falla. Jag stöl tade ut på gatan och bemäktigade mig hastig klenoden. Hon såg att jag upptog blomman, oc försvann sedan bakom hörnet. I två timma väntade jag på hennes återkomst. Hon kom, ja kyste, i det hon gick förbi, hennes gåfva me åtbörder af den lifligaste hänryckning. Hon lo och såg så länge om efter mig, som hon kund semig. Jag sökte bibehålla rosen så länge son möjligt. Ännu har jag dess vissna blad i behål Jag gick efter Constance på alla vägar. Hon va alltid huld och vänlig. Men aldrig hade jag mo alt tilltala henne. Jag darrade, när jag såg henne Så torde tre månader ba förflutit, då jag en för middag som vanligt väntade henne. Denna gån, hade jsg föresatt mig, att, kosta hvad det ville, gör närmare bekantskap med henne. Mitt hjerta slo våldsamt, då jag ändtligen såg den älskade ge stalten framför mig. Men borta var allt mit mod. Plötsligt lät-hon sin handske falla. Jag ilade fram, upptog handsken, närmade mig bäf vande och räcite henne den, i det jag aftog hat. ten. Hvad jag i min förvirring framstammade vet jag ej. Hon log himmeskt Jjuft och tackade I samma ögonblick trädde en ung officer i främmande uniform fram till henne, helsade, tog hennes arm och gick, utan att bevärdiga mig en enda blict, vidare med henne. Jag blef stående och måtte väl ha burit mig mycket dårakligt åt. ty jag var mycket förvirrad. Länge såg jag efter henne; men hon tog cj n vidare notis om mig... Då hon en at de fö e rne åter gick förbi, var hoa lika vänli höll min mors sjukdom åt gården, hvari hennes sir .