Aftonbladet – 13 juni 1844, sida 3

— gen, att ni har kallelse för den musikaliska ba nan? Bedrager ni er måhända icke?, Jag känner detl svarads Ludvig. Vet, det kan:-vara -inbillskhet, egenkärlek. Spelar ni något instrument, eller är ni ensamt sångare ?n Perd Jag spelar fortepiano, sjunger och komponerar., Der står mitt instrument. Sitt ner, spela och sjung någonting för mig.n Min sinnesförfattning nu är. för mycket upprörd dertill. Så mycket bättre; gif mig en fri fantasi, som motsvarar er sinnesstämning.n Det är natt; tiden är långt liden. Så mycket bättre; natten lifvar fantasien. Jag spelar ofta så här dags Så, låt höra er! Jag sätter mig på soffan, håller igen ögonen och lyssnar. Låt svellet i ert inre fritt strömma ut i tonernaln Ludvig satt redan vid instrumentet. Meksaniskt vidrörde han med handen de medlersta tansenterna på klavialuren. Liksom drömmande anslog han flera gånger efter hvarandra tonen a; hans venstra hand bifogade dertill det bredvidligvande g; ur sekunden utvecklade sig småningon ett svårmodigt accord, som ledde till de mest underbara och frappanta modulatione;; snart hade ynglingen glömt den yttre verldep, hans fantasi lyfte sig på tonkonstens vingar till barmoniens osynliga verld, och i ett glödande allegro stornade hans fingrar öfver tangenterna; Plötsli jde ban, liksora medvetslöst, äfven sin sk öst, och improviserande sjöng han, till ett eulit aceompaznement i D-moll, en kort så agen ur hans innersta bjerta.