Aftonbladet – 12 juni 1844, sida 2

Ludvig fattade en stol och hotade att slå den i stycken mot bufvudet på den förste, som mnärmade sig. Då reste sig fremlingen, som ända hittills blott tyckts sysselsätta sig med tidningarne. Med kraftig stämma bjöd han stillhet. Åfven jag,, fortfor han, finner det oförenligt med hederns lagar, att angripa en frånvarande persons rykte; sällskapets tillstånd ursäktar imedlertid hvad som skett, och detta må också ri, unga herre, taga i betraktande. Sätt ner stolen; — men er, mina herrar, råder jag att genast återvända till ordning, emedan jag annars ser mig tvungen att anmäla detta uppträde för er furstliga chef. Jag känner er alla noga, kan uppge er alla vid namn. Denn2a hotelse tycktes göra verkan. Man mumlade åtskilligt om hvarandra, men vågade icke göra invändningar. Fremlingen betalte sin förtöring och frågade ynglingen med förbindlig vänlighet, om de tilläfveatyrs icke hade samma väg. Ludvig bugade sig och begge lemmnade huset. Fremlingen tog förtroligt hans arm. Min gode unge man, sade han, ni hade genom er ifver kunnat råka i svår förlögenhet! Det gläder inig, att jag förekommit ett obehagligt uppträde.n Ja vällp svarade Ludvig halfhögt och nästan skämsen, det hade blifvit slagsmål af; j2g tvekar er så mycket mer, sofa jag varit der, om kommit till korta Och hur hade det sedan gått er inför den akademiska rätten ? frågade fremlingen. Ni tycks könna mig, värde herre,, svarade Lud vig. Ja, jag vet att ni är student hör, att ni heter