Aftonbladet – 12 juni 1844, sida 1

Han gick långsamt framåt. Mechaniskt förde onom hans fötter till ett nära beläget spisställe. Tär faon han ett muntert sällskap. Flere skådepelsre, jurnalister och recensenter anlitade fli igt bägarn. Han satte sig vid ett blygsamt silobord. Sällskapets högljudda skrik var honom notbjudande; bans uppmärksamhet riktades. på in svartklädd fremling, som satt vid ett bord nidtemot, läste tidningar och stundtals kastade lygtiga, men genomborrande blickar på den nåot rusiga gruppen och, hvilket icke undföll hoom, äfven på honom sjelf. Den fremmande var n skön, storvext man om några och fyratio år: varta lockar omgåfvo den fria pamnan; hans nörkblå ögon strålade af en ovanlig eld, hans ivälfda ögonbryn och den grekiska näsans ädla orm, de friska läpparne och den rundade hakan jåfvo hans ansigte ett uttryck af höghet, i föresing med inställsam vältalighet, och den blomstrande, något bruna hyn antydde belsa och ett ljerit, kraftfullt reselif. Ynglingen påminte sig utt han redan i går hade sett fremlingen på et! offentligt ställe och att denne äfven då betrakta! honom på samma egna sätt. Så oangenämt de in förekom honom, att se sig vara föremål för er annans uppmärksamhet: och aktgifvelse, så kände han sig dock oemotståndligt dragen till fremlingen Men Constances namn, som nu med ett ohyf. sadt skratt nämdes bland det skräflande sällskapet, gaf hans tankar en anran riktning. Har vände sig med en liflig åtbörd mot dryckessällskapet. Som jag säger er, höjde förste tenoren vid ope ran sin stämma, Constance Doloroso sjunger hu! vudpartiet. Fadren skall naturligtvis inte undan