Aftonbladet – 11 juni 1844, sida 2

Riksdagskallelsen, ehuru förut väntad, har på ett förunderligt vis väckt alla medborgare till besinning och återfört hvar och en på den plats i striden rörande Sveriges högsta angelägenhet, representationsreformen, der öfvertygelsen om en ädel! sak eller farhågan att förlora inkräktade fördelar ställt honom. Striden är också af den betydelse, att ingen bör kunna vara neutral: den är, efter vår tanka, vigtigare än de strider, fäderneslandet, tid efter annan, utkämpat för sin yttre fribet; ty då rörde tvisten endast ett isoleradt folk, men nu omfattar den en id, för hvilken hela menskligheten anstränger sina bemödanden. Den nya historien vill tillgodonjuta frukten af sina bundraåriga sträfvanden, vill afkasta de bojor, som våldet eller fanatismen under föregående mörka tider pålagt folken. Iacen kan säga hvem som nu blir segrare, men alla veta hvem som segrar i längden. Ehuru en dunkel aning, en orolig bjertklappning borde öfvertysa kämparne för det gamla fyrkammarsystemet, att deras ideal är nära sin upplösning, att de icke länge kunna berga spillrorna af den skrala farkosten, så uppbjuda de likväl dertill alla sina krafter. Träffar man en Herreman af dylikt skrot och korn, så ropar han ideligen om pbondrecemenice och råkar man en bonde, så förmenar han att det nya grundlegsförslaget är den största snara som någonsin blifvit utsatt för att narra allmogen, hvilken således hädanefter skall totalt komma från allt deltagande i fäderneslandets angelögenheter. Rykten af den mest vidunderliga beskoffteubhst utspridas af dem, för att göra det nya reprusentationsförslaget misstänkt. För att ge ett bevis på den taktik som för närvarande begagnas i striden emot representationsreformen, torde cet tilitas oss att berätta följande: En högt uppsatt man passerade för någon tid seden genom vår ort och inlät sig då med åtskilliga af sina bekanta i samtal angående H. M. Konungens tankar om representationsfrågan. Han sade sig då icke allenast bestämdt körna, att H. M. var emot representalionsförslaget, utan äfven att H. M. tillåtit såvär bonom, som flere af H. M:s omgifaing att göra detta bekant; men att H. M. derjemte skall hafva yttrat, att, i fall ständerna antogo det hvilande förslaget, man icke måtte påräkna att han skuile afslå detsamma. Denna historia har med bezärlighet blifvit kringburen af representationsreformens motståndare, hvilka derjemte behagat göra åtskilliga tillägg och förbättringar ur egen fatabur, med den effekt, att några vankelmodiga hafva tvekat, huruvida de borde verka för den goda saken eller ej, då landets konung anser den för en olyckan, ty så hafva H. M:s ordalag sedermera blifvit framställde af de personer, som så oförtrutet åtagit sig att kringbära ryktet; och andra, med mera energi, under sådane förhållanden ansett si; uppmanade till dubbel verksamhet. Då den person, som berättat bistorien om H. M:s tankar i den vigtiga frågan lärer förklarat, att ban dertill var pberättigad,, så kan denna offentlighet icke skada. Underligt är det imedlertid, om Konung Oscar, som börjat sin regering med flere åtgärder, hvilka tyda på insigt af tidens fordringar, som förmenas förut hafva yttrat sig för reformen och som synes antagit till srundsats, att icke i otid röja sina tankar för den spejande pyfikenheten — underligt är det, om ban skickat bud att han är emot representationsförslaget. Har ban gjort det, då kan man med skäl befara, att den vackra skylt, han hängt ut vid början af sin regering, varit utan betydelse, och då har fosterlandsvännen dubbel anledning till bekymmer. Men har ban det ej — och detta torde man väl tryggt kunna antaga — då måste det anses för ett djerft eller ätminstone ett högst obetänksamt steg, att begarna sia konung såsom medel för intrigen. I afseende på de snart förestående riksdagsmannavalen verkas redan äfven bär å orten såväl från det konservativa, som liberala hållet. )1A