Aftonbladet – 10 juni 1844, sida 2

blifva så lustigt, blef kejsaren ganska munter. Det! glada skämtet, de roliga gensvaren fortforo till dess man ankom till fästningsvallen, då man ble! varse kungen i Preussen, som skyndade emot dem. — Förstår ni tyska? frågade czaren sin följeslagare. — Nej, icke ett ord, svarade denne. Då gick Alexander något förut fram till Fre drik Wilhelm och sade honom några ord på tyska, återvände till sin unge sjöfficer, tog honom vid handen och sade: — Här är nu ett ypperligt tillfälle att visa e kungen i Prcussen. Sire, här får jag den ärar presentera er en af mina amiralitetsofficersare. — Allt bättre och bättre! utropade denne. S: här då konungen i Preussen; niär kejsaren i Ryss land, jag kejsaren i China! Tre monarker! hvar för inte? Min kapten påstår sig äfven vara de näst Gud, ombord på sitt skepp. Apropos! hurt står det nu till med Preussens-affirer? jag hop pas man mår väl i Berlin? Man kan icke bestri da er företrädare, den store Fredrik, att vara e bjelte, liksom en af edra förfäder, Peter den för ste, med all ära för hans reformer, sade han oci bockade sig för ryska kejsaren. Huru stora möj de också må varit, tviflar jag likväl, att de gjor detsamma som min farfar, hvilken utibataljen vic Tchesme sprängde sig i luften, beldre än att öf verlemna sitt fartyg åt Turkarne. Ehuru detta prat närmade sig till näsvishet sades det med så mycken glädtighet, så mycke: uppriktighet och med detta okonstlade väsen, sou tycks vara sjömannens lyckliga tillhörighet, så at de båda monarkerne alldeles icke togo det illa utan tvertom skrattade och funno det mycke roligt. Man befann sig just utanför ett värdshus, oci nu bjöd den unga officern ganska artigt sina båd: följeslagare att gå in der och fortsätta: samtale med glaset i hand... Upprymda af det luftiga detta förslag, antogo monarkerne det genast. Ma måste, nästan varit ett ögonvittne till hvad son nu tilldrog sig, för att kunnå tro möjligheten s denna scen. Förriskningar serverades, man sat! sig ganska ordentligt kring ett bord, klingade me glasen och fortor utan minsta tvång, och hel