Aftonbladet – 8 juni 1844, sida 3

t bioder, svartsjukan. Denna matador har tvifvels Jutan fått sitt namn deraf, att den ser alltin a sjukt och i svart — spöken midt på ljusa da Igen. Som en mara rider den våra älskogskrank: : lungherrar, och pudrar i dem den ena dårskaper tlefter den andra. ) Säger man icke allmänt, att sedan en flicka Iblifvit förlofvad är hon sig icke mera lik? RoIsorna på kinden blekna, löjets fjärilar fly dem förbi, och anletsdragen petrificeras till en riktig Jdomkyrkominn, som icke ger tillkänna någon annan tanke, än för den endes offer och böner. Om nu än detta är förbålt så väl behagligt och smickrande för denne ende, så borde man ej heller visa sig för någon annan, enär man i sällskapslifvet hvarken tillhör sig sjelf eller uteslutande någon enda, ;ty — som vår klarsynte L. D. G. anmärker — det är billigt att icke någon tillåtes att endast njuta af de andra, utan hvar och en lemnar sitt bidrag till det allmänna nöjet, hvilket är sällskapslifvets ändamål. — På tu man hand må man sedan alltför gerna taga skadan igen. Nu anmärka vi, att lysande undantag finnas från dessa en evig trånads konterfejerp. Men då kommer vårt Det-går-icke-an och roPar: bevars, hvad den flickan är yr och obetänksam att vara förlofvad! — — — — Matronan till slut utbrister rent ut: Modesti, du vackra dygd, hvarti Guds namn tog du vägen? Det-går-ej-an! det-går-ej-an! instämmer hela kören af oförlofvade, som åtminstone vilja hafva den njutningan, att hålla den afundade i ständigt ;ichack med varningarnes löpare, samt göra henne redslagen genom kontrasten af deras högre frihet. Aldrig blir man så högt Prisad, som efter döleny, säger ordspråket, och aldrig blir man mera adlad, än då man blifvit förlofvad, kunde det ijafva tillagdt. Mycket mera skulle kunna vara att säga i det