Aftonbladet – 8 juni 1844, sida 2

— Af Biet i dag får man den artiga upplysningen, att tidningsskrifvare icke skola ega samma rätt, att yttra sig öfver hvad de behaga och när de behaga, som genom allmän lag och gällande tryckfribetsförordaing är hvarje annan svensk medborgare öppen, så fort de iakttaga vid yttranderätten fästade vilkor. Helt godmodigt glömmer Biet härvid, ait det sjelf tillhör klassen af tidningsskrifvare; och säkert icke för egen del vill underkasta sig det band, som det önskar pålagdt de öfrige. Biet säger: En tidningseskrifvare må förkunna hvem han önskar slippa se vid riksdagen och hvem han der vill visa den nåden att mottaga, då först, när valmännen fråga honom derom. Förr, än valmännen (och hvarföre icke upprigtigt tillägga det som vore ännu ypperligare: förr, än Sv. Biets föreståndare) behaga fråga honom (tidningsskrifvaren, egentligen blott A. B:s och D. A:s), har denne icke rätt att yttra sig isaken. En skön sens moral! Om den blott hade den lilla egenskapen att fota sig på sundt förnuft och på svensk lag!