Aftonbladet – 8 juni 1844, sida 2

—— K -—-— 8 skola skörda ringa tack — ty sådan är verlden, — men det är lil er, som jag ställer min bön; att öfverse med hvad jag kan hafva oriktigt uppfattat och framställt, och att icke döma alltför strängt — (o, hvem vet icke hur eltergilfvande och milda j kunnen vara, när j bara viljen det!) — om någon sådan der ung debutant skulle råka något litet förgå sig. Så anropade fordom skalden de nio musernas beskydd, så uppsöker ännu i dag hvarje modest författare sin mecenat eller skyddspatronessa; — cch icke bör det då förmenas mig, den modestaste af.alla, att, för bättre säkerhets skull, ta till hela tjoget eller något deröfver. — — Det går an att, i ett stort sällskap, slingra min arm kring lifvet på en flicka, som jag kanske ser för första gången, trycka henne nära intill mig; och hand i hand, på tonernas vågor sväfva kring salen med flämtande bröst och klappande bjerta — hennes anda blandas med min, hon ser ingen annan än mig, och när tröttheten hotar att öl verväldiga henne, är det mina armar som stödja och uppbära den ljufva bördan. — Alla unga flickor sätta valsen bland de högste af alla nöjer. Det går an, om jag på en konseri eller spektakel råkar få min plats bredvid en flicka som är mig bekant, att presentera henne en påse konfekt, en glace eller dylikt; — det skuile kanske ibland vara brist på attention om jag icke gjorde det. Men det går icke an — jag vet dei bestämdt — att en namnseller födelsedag erbjud: samma dam en blombukett, eller, än värre, bloti en enda blomma. ... Ormen gömmer sig så oft: bland blommor, poeterna nyttja dem jemt och samt i sina bilder, — och ormar och poeter äre aldrig att lita på. Det går an, då jag en afton beledsagar ett eller flera fruntimmer hem från en societ eller bal, att erbjuda dem min arm; det är allde!es nödvändigt om ringaste anledning till halka eller an nan fara är förhand. Men det går icke an vic