Aftonbladet – 5 juni 1844, sida 2

Nu få imedlertid hufvudstadens borgare afD. K. veta: 4:o att skråna ännu existera i Norge; 2:o itt de der vunnit bifall till en begäran, som ät ven af svenska skrån blifvit gjord, men icke kunnat få ja. I Norge har man likväl s2mfälda val, till ch med, som Hr Johan Johansson brukat skrifva, sbonderegemente,. Ja, för att ingenting dölja, man nar i Norge något ännu värre än allt det der. Norska representanterne, de der, som tillkommit senom samfålda val, med ett ord, vbonderegementet, har neml. samma maktöfver landets ekonomiska agstiftning, som Kongl. Maj:t; nej, den har större, den har oinskränkt. Norska boadregementet har: trettio års tid kunnat, om det velat, på en gång: apphäfva alla skrån och all stadsrätt. Likväl har bonderezgementet hvarken gjort eller visat sig hafva sinnet att göra något sådant. Det har tvertom gått tillväga med största varsamhet i alla frågor om näringsfrihet och stadsrätt. I Sverige deremot har representationen, efter antagen tolkning af grundlagen, ingen rätt att besluta om näringsfriheten och stadsrättighet; denna rätt tillkommer allena Konungen och den behåller ban, ehvad vi äro dömde att behålla ståndsoväsendet eller få en representation, som i Norge, för hela folket. Näringsfrihetsfrågan och representationsfrågan hafva således icke det minsta med hvarandra att skaffa. Men oaktadt vi hafva ett serskildt stånd vid riksdagen för skråväsendets förfäktande, och oaktadt Kongl. Maj:t här i s. k. ekonomiska frågor eger ett oöfverstigligt veto, så har likväl näringsfrihetsfrågan här alldeles icke blifvit på minsta sätt ordnad, utan blott allt mer och mer intraslad, näringsidkarne allt mer och mer hotade och retade i lufven på hvarandra. Bara med en sur min mot skråväsendet kan Regeringen skrämma ett stånd att gå in på en sak, åtaga siz en bevillning, com det anser orättvisu, och bara af fruktan att något kunde hota det kära nöringstvånget, måste en hel hop eljest aktningsvärda män offra pengar på och i nödfall umgås med en person, som de åtminstone icke högakta. Korteligen: En svensk undersåtes rätt att föda sg är helt och hållet beroende af embetsmännens godtfinnande; en norsk mans af lagen och folkets ombud. Se der den stora skillnaden me!laa resultatet af ståndssplittringen och de samfälda valen. Vi anföra detta utan minsta aflsiet att inverka på den allmänna öfvertygelsen om nöringstvångets förderflighet; vi berätta blott.