mer och mer ljudelig röst, svarade mig den goda värdinnan, som i dag hörde ovanligt illa, att hon (fru-systern) redan vore rest, hade återvändt till sin provins 0. s. V. När det led fram åt middagen, till hvilken jag varit så säker att blifva qvarbjuden, började samma gamla oro som fordom hos familjen, och efter alla dess upprepade tecken, fånn jag mig slutligen nödsakad att taga mn hatt, som nu ingen tog ifrån mig, eller tycktes hafva den ringaste håg att få bebålla, lika litet som dess ägare. Jag gjorde således korta och stumma bugningar, afa lägsnade mig i hast, och hade den förargeisen att i tamburen se samma listiga leende omkring den gamle betjentens mund, men hvilket nu föreföll mig helt näsvist och otidigt. När han bjelpte på mig öfverrocken, sade han: Det är ett fult och och ruskigt väder i dag! och jag svarade utan allt betänkande: Ja, i dag hade det passat mig rätt väl att stanna qvsr hos edert berrskap, om de derom bedt mig. Jag ville just höra hvad han skulle svara, alldeles Jliknöjd om hvad följderve häraf kunde blifva, men — — j som ären utrustade äfven med den ringaste möjliga portion af egenkärlek, tänken eder hvad min skulle lida, då den gamle tjenaren, med ett ännu försmädligare leende än förut, svarade mig: Ja, Men se nu är den gamla frun från landet prest, så att nu är herrskopet bara de vanliga tolf, och se då bjuda de aldrig någon främmande. Men befara de att få sitta tretton till bords, då är det en annan sak, och då måste den fjortonde anskaffas, vore den än aldrig så svår att få. Jag har sprungit många fjät för dety, Dömen nu, mina medbröder — icke i Christo men i egenkärlek — om hvad jag borde känna Ifrån denna dagen räknadt, satte jag aldrig mera min fot inom detta hus, der så mycket vidskepelse och så litet gästfrihet dyrkades