tvertom, så sade värden, och detta utan allra ringaste förlägenhet, ja — alldeles så, som om han någonsin brukade att så säga: Min bästa vän! innan vi företaga något annat, skola vi anbålla att få behålla eder till middagen, och att ni i all tarflighet äter en tallrik soppa med oss i dag. Jag såg upp, jag såg ned, jag såg på menniskorna, som alla bade sina ögon fästade på mig, jag såg på väggarne och på tablåerna, på klockan och på ljuskronan, jag kände att jag rodnade öfver öronen, och dessutom att jag ville brista ut i skratt, men för att icke göra detta, bugade jag mig, likasom till ett stumt jakande; man var icke nöjd med detta, utan värdinnan sade med stor ängslan: Ack, för allt i verlden, säg icke nej, utan lofva oss att stanna qvarl Ännu mer förlägen bugade jag mig om igen, men då man ej ens ville förstå detta, måste jag rent ut förklara, att: — jag hade ingenting, som hindrade mig. Glädjen och belåtenheten blef allmän: värden ruskade mig i band, så att det knakade i mina fingrar, värdinnan tackade mig, och hörde hvartenda ord, som jag sade, utan att fråga om något, flickorna myste så vackert, och ungherrarne sågo äfven ut att deltaga i den allmänna förnöjelsen. Jag för min del var i högsta måtto förvånad, och uppbjöd all min förställning, för att det ej skulle framlysa, men kunde omöjligen hindra mig att inom miz börja uppgöra en mängd af hvarföre, det ena mera smickrande för min egenkärlek än det andra; ty när något oförmodadt händer, har I väl något hvar erfarit, att egenkärleken, den alleIstädes närvarande epgenkärleken, alltid är den första, som kommer och vill taga åt sig, äfven det mest orimliga. Och nu bviskade den till mig: Man har i detta hyggliga och rika hus funnit dig Iså hygglig, så olik mängden, som endast kommer och går för soppa och stek; man will visa dig, att man utmärker dig framför alla andra, att man önskar binda dig vid familjen, icke allenast med gomens mäktiga bond, utan kanske iem väl med bjertats. Och jag började se på de vackra, älskvärda flickorna med belt väljande blickar, och