ren bigtar sig, ger också han, som hvar man vet, sig ingen ro förr än eiter erhållen aflösning. Derför blef det våra hjeltars första bekymmer att, hur lockande för deras uppjagade fantasi en fördröjd promenad än syntes iden månljusa qvällen, med sina matta stjernor, sin högtidliga stillhet, endast albruten af flodgudens melodier till elfvornas lätta ringdans, hitta närmaste vägen tillbaka till staden. — Jag ser ett ogillande hånlöje, hvilket klär er så väl, som ett vindkast källans spegel, öfverflyga ert vackra ansigte, mina älskvärda läsarinnor, jag hör redan ett föraktligt, bhur prosaiskt! framsmyga på edra fina läppar, och jag anar, att mina bjeltar, som ändå — för mig kunnen j väl tillstå det! — hade tillvunnit sig ett visst deltagande af ert medlisamma bjerta, serdeles han, den der lille, som var så trogen, så älskogskranrk nu skola förlora betydligt af sitt värde, för det de kunde låta någonting så simpelt som hungren, hvilken finnes i hvarje torparstuga, besegra de estetiska känslor j så gerna ansen som civilisationens och palatsens barn och hvilka scenen på ätthögen nyss hade uppväckt. Ty — medgifven mig det ändå — det är så lätt att, i öfverflöd af alla lifvets behof, vårdslöst tillbakalutad i den beqvärma emman, med de små retande fötterna (jg bar alltid varit en stor beundrare af vackra fötter) hvilande på den broderade pallen, bedöma och förakta frestelser, för hvilka men aldrig varit blottsiälld, och endast känner par renommåe, genom romaner och ballader. Jag vill härmed visst icke hafva sagt, att j aldrig erfarit hvad hunger, eller någon liten aning derom vill säga; — Gud bevare er matreservoir från annat! hvartill tjenade då hela kökslitteraturen, från