Aftonbladet – 31 maj 1844, sida 2

välmenande furste råkade ut för samma olycka, som i både äldre och nyare tider bragt förderf öfver så mången nation: att anförtro sig åt en favorit. Det var grefve Detlev von Einsiedel, som efterhand blef Sachsens verklige regent, allt efter som konungen tilltog i hög ålder. Den hos gamla män vanliga obenägenheten emot alla förändringar saknades icke heller hos den åldrige Fredrik August, och understöddes slugt och verksamt af grefve von Einsiedel. Genom traktaten i Wien af den 48 Maj 1815 nödgades konung Fredrik August aftiäda mer än hälften af Sachsens område till Preussen, och redan då höjde sig många röster för nödvändigheten, att genom en bättre organisation af nationalrepresentationen och förvaltningen söka att i inre kraft återgifva åt staten hvad den förlorat ilandtvidd och befolkning. Allt var dock törgäfves; sakerna förblefvo i sitt gamla skick, ända till konungens död. Hans efterträdare, konung Anton, redan mer än 71-årig, då han uppsteg på thronen, hade aldrig befattat sig med statssaker, för det mesta komponerat musik, och lemnade ärenderne helt och hållet åt grefve von Einsiedels ledning. Allt gick sin gamla otympliga och sömnaktiga gång, tilldess Juli-revolutionen väckte på sinnena i Sachsen, såsom i så många andra länder i Europa. I Dresden och äfven i Leipzig utbrusto oroligheter, i September 1830, hvilka dock snart stillades utan någon blodsutgjutelse; men i Dresden var sinnesstämningen sådan bland folket, och behofvet af förbättringar i statsskicket så allmänt insedt, att konung Anton fann sig föranlåten afskeda den allsmäktige favoriten, och till medregent upptaga den nu regerande konungen, Fredrik August. Jäsningen i sinnena lade sig nu öfverallt, och lugnet återställdes. Ständerna sammankallades, oeh regeringen tog initiativet i den vigtiga frågan om införande af en fördättrad representation. Elter grundliga öfverläggningar och underhandlingar emellan regeringen och ständerna, kom den nya konstitutionen till stånd, efter hvilken Sachsen alltsedan varit styrdt. Vi skole nu gifva läsaren en kort framställning om Sachsiska ständernes sammansättning innan den nuvarande grundlagen antogs, och derefter: lemna en expos af de hufvudsakligaste momenterna i denna grundlag. Ständerna voro fördelade i trenve curier: 4) prelater, grefvar och herrar, jemte fullmäktige från universitetet i Leipzig, 2) ridderskapet, och 3) städerna. Den första curien höll sina ölverläggningar alldeles för sig sjelf, utan gemenskap med -de öfrige curierne, var icke underkastad landtmarskalkens (presidenten för ständerförsamlingen) ledning, och vände sig med sina förslag och betänkanden i serskilda skrifter till regeriugen. Den andra curien var delad i trenne afdelningar, det mindre utskottet, bestående af 36 medlemmar, det större wulskottet, som räknade 34 medlemmar, samt allmänna ridderskapet, och hvarje af dessa trenne afdelningar höll sina sammankomster under serskilda direktörer, på serskilda rum, det mindre utskottet under landtmarskalkens ordförandeskap. Allmänna ridderskapet satt vid fem bord, nemligen vid hvartdera bordet ridderskapet från en serskild krets, samt från öfra Lausitz. Tredje curien (städerna) sönderföll likaledes i trenne afdelmingar: det mindre utskottet, bestående af 8 ledamöter, det större utskottet af 12, samt menige städernes af 65 fullmäktige. De båda utskotten höllo sina öfverläggningar i samma sal, men vid tvänne serskilda bord, under ordförandeskap af representanterne från tvänne städer, hvilka hade detta privilegium, och menige städernes fullmäktige sutto i en sal för sig, vid 4 serskilda bord, efter de 4 kre:sar, i hvilka landet var indeldt, med serskild ordfö rande vid hvarje bord. Till dessa trenne hulvudafdelningar, sex underafdelningar och nio aldelningar inom underafdelningarne, kommo ytterligare serskilda rådplägningar af de ordförande städerna, under ledning af representanterne frår Leipzig såsom direktorialstad, och vid förhandlingarne öfver de båda förnämsta åtgärderna a ständerna: det så kallade preliminärbetänkande! och bevillningsbetänkandet, muntliga förberedande öfverläggningar emellan landtmarskalken och flere af honom utvalda ledamöter af ridderskapet och städernes fullmäktige, äfvensom emellan honor och det mindre utskottet, ordföranderne i de större utskottet samt representanterne från de städer, som hade privilegium på ordförandeskap Förhandlingarne emellan afdelningarne af ridderskapet skedde vanligen medelst protokollsutdrag Det mindre utskottet af ridderskapet utöfvade et hufvudsakligt och ledande inflytande på förhandlingarnes gång. Alla meddelanden från regeringen gingo först till detta utskott; det utsåg le damöterne i det större utskottet, jemte dess ordförande; alla meddelanden från ridderskapets curie till städerna gingo genom det mindre utskottet, och när någon ledamot af ständerna ville framställa en motion till öfverläggning, så måst Iden först öfverlemnas åt ordföranden för den curie, till hvilken motionären hörde, och sedermera af denne ordförande underställas ridderskapets mindre utskott, på hvars afgörande det berodde, huruvida motionen fick komma under öf verläggning eller ej. För alla vigtiga mål tillsattes deputationer, till hvilka landtmarskalken utsåg 3 ledamöter af ridderskapet, och staden Leip: zig 3 ledamöter bland städernes fullmäktige. Nä! en deputation utarbetat sitt betänkande, öfverlemnades det af ordföranden åt landtmarskalken gt 2 NR mmm KRARARTA. 40 I KR