mA Å Och så har du sjö, Och så har du snö, Och så sol, som ej går neder, Och så vänskap, tro och heder. Sachsen kallas må ett Eden, Rikt på all lekamlig spis, Men den magra, svenska heden År för mig ett paradis. Ej dess friska lut Fattar tyskt förvuft, Ty det frihet bor i flägten, Skönt dena svalkar sälla slägten. Rika skördar må de skära, Stafvar på germannisk jord, Men vi gladt vårt armod bära, Frie män i fridsäll nord. Och vårt hafrebröd Tryggar oss för nöd. Alt det mod i bröstet sätter, Derom viitna Tysklands slätter. Sverge! Moder! Ej som andra Jag vid södern fäst min själ. H-måt, hemåt, vilt jag vandra, För att frysa och — må väl. Bättre hem ej gifs, Endast der jag trifs, Ty oslitligt är det bandet, Som mig fåst vid fosterlandet. Sedan jag afbandlat detta böga och för mig så kära ämne, hvarken vill eller kan j2g vidare vända mig till småsaker. Jag slutar derföre hellre med densa uppriktiva, troligen af hvarje ärlig nsk uppriktigt delade, önskan: i Gud välsigne Fäderneslandet och bevare Konungen! P. S. Glöm icke att må väll —.