— —rrn fidernejord vill man egentligen icke halva någon ting annat en — en graf, och detta är i de flestas tycke icke just något att så synnerligen bedja om. Hvarföre älska då alla folkslag, vi svenskar isynnerhet, fäderneslandet så högt? Derföre att det är vår sakramentska skyldighet... Hvilket skulle bevisas. — — Ehuru nyss kommen ur ett förfärligt, iskallt morgonbad, känner jag mig åter hastigt varm vid blotta tankan på det gamla Sverge, och ur den -— poetiska ådran, som jag redan länge ansett vara uppslukad af den stora Kreischa-oceanen, börja, till min stora förundran, nårra droppar att tillra. Det vore evinnerlig skada att icke låta dig få del af detta Wasser-Hoil-Anstaltso-q väde. Se derföre här: Sverg.! Du min höga moder, Som jag öfvergifvit har, För att här i vattenfloder Dränka helsan, som är qvar, O, din son förlåt! Dumt bar han sig åt, Men han lofvar, att ej nera Sig så der kompromettera. Gröna stå väl Sachsens ängar, Druvan mognar på dess berg, Åkrarna, som blomster-sängar, Pråla här i skiftvik färg. Ack, men dubbelt kär Dock din barrskog är! Bergen spegla sig i djuren — — Och så har du — gamla supen. Och så har du dina tärnor, Dessa liljehvita små, Alskliga som himlens stjernor, Kyska, eldiga ändå,