— — 777 —X —— LV sig undan ett helt qvartal. Hafva vi månne våt eler torrt i Sverge, för närvarande? Om de Isednare skul!e vara fallet, ack, hvad jag då gerns ville skänka min moder, fosterjorden, den dryga vattenportion, som mig dagligen tilldelas! — Och detta var kapitlet om väderleken... Nu till årsvexten. Hvetet lofvande, Rågen mer än lofvande, Hafre, total missvext, af det skäl, att det icke sås sådan säd i detta lyckliga land — och detta var kapitlet om årsväxten... Nu, slutligen, till kapitlet om Sverge, det gamla, kära, fattiga, oförgätliga Sverge, hvars son det utgör min högsta stolthet att vara. Jsg har alltid af själ och bjerta älskat mitt sköna fädernesland, men först nu, då jag är skiljd från detsamma, har jag fattat djupet och betydelsen af denna heliga kärlek, som man bör kalla den första, emedan man insuper den med modersmjölken. Sedan, då man hunnit blifva aderton eller tjugo år, kommer den andra kärleken, den der, som gör så rasande ondt i hjertåt, Och som uppvickes af en liten svärt-, brun-, blåeller gråögd sötunge, 103 hvilken mean i sin blindhet ser miljarder behag, dem ofta icke något annat menniskoöga är i stånd till att upptäcka. Men denna villa skingras så småningom, om icke förr, dock bestämdt efter brölloppe!, och det felfria idealet står nu der, blottadt på behag, likt ett aflöfvadt fikonaträd. Hvad har man väl nu qvar... utom dea första kärleken, den ädla, den upplyftande, den oförgängliga kärleken till fosterlandet? Al annan kärlek är i grunden egennyttig, men icke denna. Af sinälskarinna vill man haiva kyssar m. m. a. m., al sina föräldrar pengar eller goda råd, al) sina vänner nöje och ofta understöd, men af sin!